gabriellasofies

Det slog mig nyss, att det har gått precis ett år sedan min fina mormor gick bort idag.
Ett år, 52 veckor, 12 månader, 365 dagar... Hur man än presenterar tiden så är det så sinnesjukt längesedan, men samtidigt så nyss som jag fick det så väntade samtalet, en tidig Torsdagsmorgon utanför Mc Donalds i Falun.

Ett år sedan, som jag med två veckor kvar på min frisörutbilding, slutprov och ett tempo på 110 km/h valde mellan att bryta ihop eller att bita ihop. Jag bestämde mig där och då på Mc Donalds parkering för det sistnämnda, ställde in mig på autopilot, gjorde slutproven och gick ut med bäst resultat i klassen.

Ett år sedan jag alldeles ensam (jag ville ha det så) gick igenom korridoren på äldreboendet och in i mormors rum. Tog hennes  kalla hand och pussade hennes panna. Sa tack för allt (hur tackar man någon för ett helt livs tjänster?) och gick. 

Förmodligen skulle man nog säga att jag tog det bra. Jag lät vardagen flyta på, grät på begravningen men log igen efteråt. Kanske för att det var så väntat och till och med efterlängtat. Den sista tiden så hoppades jag varje dag att min fantastiska mormor skulle få somna in, få ett avslut och slippa ha ont. Medans det var en outgrundlig sorg att hon efter 80 år på jorden avslutat sitt liv och gått vidare, så var det samtidigt en stor lättnad för hennes skull. Hon var klar. Hon hade uträttat storslagna livsverk som jag kommer att bära med mig hela mitt liv.

Jag funderade idag vad man gör såhär på "årsdagen". Jag har haft svårt att besöka hennes och morfars gravsten, det har jag endast gjort en gång under hela detta år. Inte framförallt för att det är känslomässigt jobbigt, utan kanske mest för att jag nog inte riktigt är säker på om jag tror att dem finns där. Ofta känner jag bara att jag står ensam och stírrar på en sten med mina morföräldrars namn på. Jag känner ingen närvaro, snarare en ännu starkare frånvaro. Jag har valt att tro att dem som dött finns med oss hela tiden, ibland närmare oss, ibland längre bort. Men framförallt så finns dem inom oss.

Den tacksamhet och ödmjukhet jag känner gentemot min mormor för att ha format mig ett helt liv går inte att beskriva.

Ett år har tiden byggt mellan henne och mig nu, och flera kommer det att bli. Men som texten jag valde till dödsannonsen säger "Minnen som rör vid våra hjärtan går aldrig förlorade".

Min och mormors hand några dagar innan hon gick bort, är så himla glad att jag tog den bilden.