Jag har inga helsyskon, ingen människa i hela världen som till hundra procent delar samma genuppsättning som mig. Det finns överhuvudtaget ingen mer än jag som fått min pappas gener. Däremot så finns det två personer som även delar min mammas ögon, hår och stora hjärta. Två personer som jag älskar till oändligheten. Men nu ska vi prata om den ena av de två. Min bror.
När jag var liten så var min största sorg i livet att jag inte hade någon storebror. Jag minns en gång när jag stod i köket i mina föräldrars gemensamma hem och grät och skällde på mamma för att hon inte fött en son innan mig. Alla gånger hon förklarade att det inte gick att ändra på och varje gång som jag gick sönder lite inuti av det faktumet. Jag har idag några nära killkompisar som mellan varven agerar storebror och det är det närmsta jag kommer att komma att få någon, och det räcker bra.
När mina föräldrar skilde sig så var min nästa sorg att jag trodde att jag aldrig skulle få några syskon (man vet inte så mycket om livet och nya kärlekar när man är fem år). När jag började skolan så var jag den enda i min klass som inte hade ett enda syskon och de andra barnen avundades mig och de förutsatte att jag fick flera julklappar än de på julen. Jag minns att jag tänkte att jag skulle byta julklapparna emot deras syskon om jag kunnat.
När jag var 10 år så fick jag äntligen en lillebror, eller jag var 9 år och 363 dagar, men ändå. Och trots att det skiljer de där 10 åren så har vi haft så fantastiskt mycket roligt tillsammans under åren som jag bodde hemma. Vi har skrattat så vi gråtit och vi har bråkat så vi gråtit (folk frågar hur man kan bli så osams med någon så mycket yngre, men tro mig att man kan bli). Och när jag tittar in i hans ögon så ser jag mina egna.
Jag kommer fortfarande ihåg första gången som jag hörde honom skratta, jag var uppe på mitt rum och han var på nedervåningen och plötsligt så hörde jag ett skratt som än idag är det bästa skrattet som jag vet. Jag kommer ihåg hur det kändes som att allt mitt blod kolsyrades och jag fylldes med en värme som spred sig ifrån magen. När min lillebror idag, 13 år senare skrattar, så känns det likadant.
Sedan tittade jag bort i två sekunder och när jag såg tillbaka så hade han blivit stor. Inte vuxen stor, men väsentligt äldre. Han har större fötter än mig, har keps på sig precis hela tiden och ibland när vi är oense tittar han på mig och säger "Ah men Bella, kom igen och väx upp". Han sms'ar med tjejer som sminkar sig mer än jag inför en festkväll, lägger upp bilder på instagram och åker till stan med kompisar. Och han kommer bli större ändå, han kommer att växa om mig, ta studenten och förmodligen gifta sig och skaffa barn. Och jag kommer bara att kunna se på och hoppas att livet är snällt emot honom.
Nu när du blir äldre, kom inte dragande hem med någon tjej som kommer att krossa ditt hjärta sen. För då kommer jag högst troligt att krossa henne. Säg inte att skolan är "fett tråkig" för att du kommer att sakna den sedan och försök inte lura våran mamma att du inte ska dricka när du ska ut, för hon har någon sjuk radar som gör att hon kommer på en jämt.
Oavsett hur gamla vi är så kommer du aldrig att sluta vara min lillebror med rödrosiga kinder och skratt som kolsyrar mig och som jag älskar så mycket att det ibland fysiskt känns i bröstet när jag ser på.
Glöm aldrig det.
