gabriellasofies

Ni vet att man brukar prata om "plåstermetoden"? Om att det enklaste sättet att komma över någonting jobbigt eller att ta bort någonting som gör en ledsen är att klippa alla band så fort som möjligt? Rycka fort för att knappt hinna reagera över smärtan över förlusten? Eller att man kan dra långsamt och försiktigt i ett försök att göra sig beredd på hur ont det kommer att göra.

 

Iallafall, jag har bestämt mig för att sälja min häst. Min fina prinsessa som jag haft i min ägo i lite mer än fem år nu. Fem år är en ganska lång tid. Jag kan egentligen inte riktigt förklara varför jag bestämt mig för det här, jag har försökt så länge fast jag egentligen inte hunnit göra henne rättvisa. Prioriterat annat, tagit på mig andra saker, försökt att hinna med ändå. Och en dag så kommer man på sig själv med att gråta över matlådan på jobbet för att man är så trött och inte riktigt veta hur man ska kunna resa sig ifrån stolen. Man drömmer ångestdrömmar om nätterna och det dåliga samvetet över det där lilla livet som jag borde lägga så mycket mer tid på, det äter en innifrån.

 

Och en dag stod det så tydligt vad jag var tvungen att göra, fast jag nog egentligen vetat det en ganska lång tid. Att den där elden jag hade för det här för några år sedan, aldrig riktigt kom tillbaka. Att den brinner för annat nu. Så otroligt sorgligt men tydligen livets gång, var sak har sin tid.

 

Varje gång någon ringer på annonsen på min fina häst så börjar jag gråta när jag lagt på luren. Ändå så hoppas jag hela tiden på att någon ska ringa. För att jag orkar inte.

 

Att ha tagit ett beslut som är det enda rätta, men att inte riktigt palla konsekvenserna av det. Inte veta om det kommer att ta 3 dagar eller 8 månader. Och att under den tiden göra samma saker som innan, precis som vanligt, fastän ingenting är som vanligt. Det är den värsta möjliga formen av plåstermetoden som jag någonsin upplevt.