gabriellasofies

Hittade den här texten i ett utkast som jag aldrig publicerade, såhär i efterhand läser jag den här texten som jag skrev för bara ett halvår sedan men som redan är så otroligt inaktuell, och är så innerligt glad att jag lämnat bitar av den personen som skrev det här bakom mig och gått vidare.

"Att alltid ligga steget före. Att alltid prestera lite bättre. Att vara lite piggare, lite smalare, lite mera lycklig. Lite mera lyckad.

Viljan att vara bäst, eller åtminstonde riktigt bra, är det som driver mig i de flesta situationer. Att medvetet prestera halvbra är uteslutet. All in or all out. Att kunna bli hög på lyckoruset som kommer ifrån bra prestationer är en fantastisk styrka, samtidigt som det är en av mina störta svagheter. För hand i hand med framgång kommer också bakslag. Rädslan för att misslyckas, för att vara misslyckad."

Nu ska jag berätta hur det är, den 29 Mars i år upplevde jag ett av mitt livs kanske största bakslag någonsin. Ett bakslag som för någon annan kanske inte skulle vara en big deal, men som för mig ödela och svärtade ner hela min person och vardag. Jag har redan som barn alltid haft höga krav på mig själv och mina prestationer, och det har alltid varit jag själv som bestämt att jag alltid måste vara lite bättre, ingen annan. Idag är det oförståeligt att jag tillät mig själv att låta prestationsångesten påverka mig och framförallt hämma mig för att göra så mycket som jag egentligen ville, i rädslan för att misslyckas med det jag tog mig för.

Den här bloggen startade jag i syftet att skriva om vägen till mitt gesällbrev (examniationen i mitt yrke). Men den kom mer att handla om allting annat än min gesäll. För vet ni hur det var? Jag kuggade gesällen på mitt första försök. Och för ett halvår sedan så hade jag aldrig någonsin skrivit om det såhär, erkänt att jag inte varit perfekt. Men så var det, jag kuggade gesällen på det värsta tänkbara viset, så många moment att jag tvingades göra om samtliga 10 moment istället för bara de fyra som jag kuggade, och såhär i efterhand inser jag att jag aldrig ens gav mig en psykisk chans till att lyckas. 

Efter att jag gått in i det avskilda rummet med de två exminatorerna för att få mitt besked, blev jag knäckt på ett vis jag aldrig riktigt blivit tidigare. Efter det låste jag in mig på en toalett, skickade ett sms till min bästa vän och grät så mycket att jag knappt kunde andas. När Sanna som jag skickat sms'et till sedan ringde upp mig var det enda jag kunde säga att "Det här är den värsta dagen i mitt liv". Just då och länge efteråt så tyckte jag verkligen att det var det.

Efter ungefär en vecka i grämande, ångest och ilska på mig själv över hur jag kunnat våga göra såhär emot mig själv, att jag misslyckats, så såg min fina mamma till att jag fick träffa en mentalcoach (tack mamma). Han heter Anders och är en av de mest fantastiska och inspirerande människor som jag träffat. Tack vare våra möten så såg jag lite klarare på de krav jag ställt på mig själv, varför jag gjort det och framförallt; hur jag istället ska tänka.

Tre månader senare klarade jag min gesäll med ett jättebra resultat. Inte för att jag blivit en bätte frisör på något vis sedan förra gången, utan för att jag för första gången gett mig själv chansen till att lyckas. Och efter det har jag fått så många andra insikter om hur jag och andra människor beter sig emot sig själva. Jag är inte färdig än, men jag är någon helt annanstans än där jag var när jag skrev texten ovanför, och det är det som räknas.

Så tack, ni som fanns runtomkring mig när jag trodde att hela min person var värdelös det inte blivit som jag tänkt mig. Tack för att ni var med och fick mig att förstå att det var en sådan skitsak i jämförelse med så mycket annat. Tack för att ni peppade mig inför nästa försök. Och tack för att ni firade med mig när jag lyckades.

Tack mina vänner och min familj.

Tack Anders.

Och tack mig själv för att jag kuggade det där första försöket så att jag kunde upptäcka att man överlevde det med och att det finns ett fantastiskt liv bortom de där höga kraven.

'