Idag började jag på min fjärde vecka i Sundsvall. Fjärde. På ett vis känns det som att jag flyttade hit igår och på ett annat vis som att jag varit här så mycket längre.
När mina nära och kära ringde under den första veckan så sa jag ofta att det kändes konstigt "eftersom att jag inte riktigt hade något liv här". När jag lagt på luren så funderade jag på vad som verkligen definerade ett liv? Jag hade ju redan ifrån dag ett en ljus lägenhet, ett bra jobb och en fin stad. Är inte det ett liv? Kanske en del av det. Fast jag tror att jag insett att för mig så är livet de människor som jag tycker om. Och nu har jag börjat att tycka om människor häruppe med, människor som jag skrattar med om dagarna och som jag hittar på sakerna om kvällarna med. Som frågar om jag vill följa med, och som anstränger sig för att lära känna. Så himla fint med sådana människor.
Och skulle jag inte ha haft dem, så skulle kanske inte det andra heller bli så mycket värt tillslut, då skulle allt jag hade vara rutiner. Och jag tror att ju fler människor man tycker om, desto mer liv får man.
Och livet är kanske framförallt de människor som tycker om dig.
Bästa vännen som satte sig på ett tåg 40 mil hit på min första helg här, bara för att jag några dagar innan lyfte luren och erkände att jag faktiskt kände mig lite ensam.
Min sjuttonåring som ringer mig på Söndagarna och redogör allt jag vill (och inte vill) veta om vad som händer i livet när man är sjutton. Som erbjuder sig att visa min häst för kunder, bara för att han vet att jag tycker att det är jobbigt att göra det själv. På riktigt, jag skulle ta ner månen åt honom alla dagar i veckan om det behövdes.
För två veckor sedan så skrev jag ett sms till några av mina närmaste vänner om att göra ett aktivt val att försöka gå vidare, att radera massvis av sms och att släppa "tänk om". Och jag fick novellslånga svar om stolta vänner tillbaka. Den kärleken.
Finns en text Michaela Forni skrivit som jag brukar läsa ganska ofta:
"Ibland tittar jag på mina vänner och jag tror att mitt hjärta ska flippa ur totalt, alltså verkligen flippa ur, över glädjen jag känner när jag tittar på dem. Och jag slås av en så viktig insikt varje gång detta sker. Att denna kärlek är precis lika stark som kärleken till en partner, vilket får mig att känna en trygghet och en ro över vad jag faktiskt har i mitt liv. Människor jag känner så starkt för. De personerna som jag på min dödsbädd kommer att tänka tillbaka på och minnas hur de gjorde mitt liv värt att leva. Min andra familj."
