gabriellasofies

Det mest naturliga viset för mig att organisera händelser har alltid varit att skriva ner de. - I punktform, i berättande form, eller i stort sett vilken form som helst bara jag får skriva ner dem. När de finns i bokstäver och ord så kan jag lättare hantera, smälta och gå vidare. Så därför så antar jag att det vore på sin plats med att organisera det här året som snart är över.

 

Jag har funderat en del på det här året de senaste dagarna, försökt att bestämma mig för om det varit bra eller dåligt. Har kommit fram till att det varit mycket av båda delar.

 

Jag hade en fin nyårsafton och en direkt bedrövlig nyårsdag. På nyårsnatten skrattade jag med människor jag älskade och med människor jag precis nyss träffat. På nyårsdagens kväll satt jag med blöta kinder i framsätet på en ambulans. Jag skulle säga att den kvällen var 1 av de 3 sämsta de här året, kanske i livet överlag.

 

Under Nyårsaftons dag så minns jag att jag gick en lång promenad ensam och tänkte på året som gått, på året som skulle komma och vad jag förväntade mig utav det. Jag var trött på att känna så mycket och gav mig själv nyårslöftet att bara blunda och skratta det kommande året. Att ha riktigt roligt med människor som jag älskar men att inte känna något för någon på annat än det vänskapliga planet under det kommande året. Det skulle bli enklast så.

 

Sedan tog året fart och jag har sannerligen fått veta att jag lever under tiden.

 

Några saker som hänt i år, organiserade i punktform (min favoritmetod i organisering) :

 

- Jag bodde ensam för första gången i mitt liv.

- Jag märkte att jag överlevde att springa en mil.

- Jag insåg att jag alltid kommer vara en sådan tjej som läser krönikorna innan moderepotagen i en tidning.

- Jag blev klar med min utbildning och därmed behörig frisör.

- Jag märkte att jag överlevde ett gigantiskt misslyckande och kom ut lite helare på andra sidan.

- Jag upptäckte Lana Del Rey och att när hennes musik slås på slås resten av världen av.

- En dag under sensommaren blev det så glasklart att jag nog inte orkade äga en häst längre.

- Jag la ut min fina häst på försäljning och grät varje gång någon ringde på annonsen.

- Jag lärde känna en makalöst fin vän och ett väldigt fint syskonpar.

- Jag fick se en människa jag älskar rasera sitt liv, och sedan samma människa börja bygga upp det igen.

- Jag insåg att i vissa sammanhang är det omöjligt att göra någon nöjd och att jag nog får låta det vara så.

- Jag fick några nya kollegor som visade sig vara fantastiska människor.

- Jag upptäckte nya skribenter, bloggare, författare och krönikörer vars texter fick världen att stanna en stund.

- Jag blev för första gången på år så arg att det svartnade för ögonen och jag skakade.

- Såg min favorit bloggare/krönikör i verkligheten och blev så starstrucked att jag nästan dog.

- Jag insåg att jag nog aldrig kommer att bli helt tillfreds med att bo här om jag inte provar att bo någon annanstans.

- Jag grät när min bästa vän flyttade till en annan stad. Och log hela vägen ifrån Stockholm till Avesta när jag körde hem hennes flyttlass igen. Trots att jag tack vare hennes tvivelaktiga vägbeskrivning tvingades göra vansinniga filbyten, med släpvagn, i Stockholm. Och trots att vi fick packa om hela flyttlasset när vi var klara eftersom att hon kom på att hon ägde en cykel som också skulle med hem.

- Jag har saknat mina utflyttade vänner och levt på energin de lämnat kvar mellan gångerna vi setts.

- Jag har slutat att dricka Cola light.

- Min lilla, lilla bror började 7an (herregud).

- Jag bröt det där nyårslöftet, ungefär elva månader in på året. - Kanske tidigare, men jag fattade det inte då.

 

Samlade även på mig en uppsjö bilder av den här typen:

 

 

 

 

När jag var arton år visste jag inte så mycket om vänskap och hur man vårdar den, inte som idag. Man stod inför studenten i sin vita klänning och tog förgivet att de människor man stod nära den dagen per automatik skulle vara nära resten av livet. När jag blev varse om den sociala säkerheten som skolan innebar så blev det en rejäl kalldusch. - Det var ju inte det att jag inte älskade mina vänner, det var det att jag inte var van med att behöva jobba på mina vänskaper så mycket eftersom vi sågs varje dag.

 

Det här med studenten var ju på många vis helt fantastiskt, men faktiskt väldigt jobbigt också tyckte jag (fast det pratas det inte så ofta om). Samtidigt som jag var förväntansfull, var jag också livrädd och hade enorm separationsångest ifrån min fina estetklass. Men det var inte det jag skulle skriva om idag, det var ju om saknaden.

 

 

De flesta av människorna som står mig närmast bor inte i samma stad som mig (det är en tråkig del av att vara vuxen), vilket ju innebär att man allt som oftast saknar någon. Det går i omgångar det där, vilka man saknar när och hur mycket just då. Vi har telefonkontakt i stort sett varje vecka men ibland räcker inte det till.

Tidigare i år minns jag att jag efter en sen utekväll skrev ett sms till en av mina bästa vänner med texten "Ibland saknar jag dig så mycket att jag nästan går sönder". - Och så kändes det verkligen då.

 

En annan av mina bästa vänner bor 43 mil längre ner i landet och en annan ens inte i det här landet. Och det är jobbigt och man saknar men man får det att fungera ändå, för att man inte har något val. För att det kommer att vara såhär resten av livet, man kommer aldrig att kunna samla alla på samma plats igen på samma vis.

 

Den där skoltiden som sagt, tänkt om man förstått det stora i att ha samtliga människor som man älskade i samma stad. Förstått hur skönt det var för ens lilla hjärta att slippa sakna hela tiden. Men man hade ingen aning då, man tog förgivet att det skulle vara så.

 

Men ändå, det är ett privilegium att sakna, för det betyder att man har några eller något som man tycker om. - Jag saknar hellre hela tiden än aldrig alls.