Idag är det fyra veckor sedan jag skrev om årets första vårdag.
Ibland är det en evighet och ibland är det igår.
I en av mina favoritbloggar har läsare skrivit in om det finaste som hänt dem den senaste månaden i kommentarsfältet. Och mellan alla historier om fina möten, kärleksförklaringar och kyssar i gatuhörn så finner jag den enkla raden i mitten helt fantastiskt. Ibland är inte det finaste som händer oss att vara med någon. Ibland är det att lära sig att vara utan någon.
Ibland behöver man inte skriva något själv, för att det finns andra som gör det så bra.
En Onsdag i vintras satt jag mittemot en av mina bästa vänner på ett fik och hon frågade mig om staden eller jobbet vägde tyngst i mina framtidsplaner, innan jag ens hunnit reagera på vad jag sa så hade jag svarat jobbet.
Och inom några veckor efter det så hade jag tackat ja till ett jobb i en stad som jag aldrig funderat på att bo i. Och nu handlar det bara om dagar innan jag ska byta Dalarnas län emot Västernorrlands.
Och jag har ju aldrig varit bra på att säga Hejdå och sådant, men nu måste jag göra det varje dag. Och jag tycker att det är lite jobbigt att känna, fast jag alltid hävdat att jag hellre känner för mycket än inte alls. Men jag har faktiskt verkligen gillat mitt jobb, mina kollegor och mina arbetsuppgifter. Ända sedan Oktober 2010 då jag började, så har det varit lite som hemma.
Ungefär två tredjedelar av dem som får höra om min nya stad frågar om jag väljer att flytta uppåt för kärleken? - Ironin i det.
Men det har varit ganska enkelt ändå, att kunna fokusera all saknad och separationsångest till en person under några veckor. Och när det har känts som mest så har allt annat slutat att kännas.
Man har sluppit fundera på att det snart kommer att vara massvis av mil emellan mig och dem jag tycker om (alla utom en person, och en person är iallafall hundra procent fler än ingen). Jag har kunnat hantera det genom att fylla bokningslistorna på jobbet och att aldrig riktigt hinna fundera på det. Men nu är det snart Lördag och det går inte att trycka bort längre.
Och jag rycks hela tiden emellan att vara så himla, himla lycklig och förväntansfull och att vara livrädd och ha en brutal separationsångest.
Men jag vill ju det här, och människor säger till mig att det kommer bli lättare så fort jag åker. Och att det kommer att göra lite mindre ont i hjärtat också, med trettio mils distans. Och jag hoppas att ni har rätt, om båda sakerna.
För det är ju kanske inte någon stor grej egentligen, folk flyttar ju halva världen ifrån sina familjer och vänner och hästar och farföräldrar hela tiden. Och växer av det.
Har lyssnat på den här oräkneliga antal gånger de senaste månaderna:
