Att skriva om människor som ligger en varmt och hjärtat upplever jag är delvis enkelt, eftersom att man skulle kunna skriva fina ord i all oändlighet. Delvis svårt, då det enkelt blir "känslor som svämmar över och ord som inte räcker till" för att citera min favoritbloggare. Precis som det sistnämnda känns det att skriva den här texten. Det kommer att bli direkt omöjligt att rättvist skriva den här typen av hyllning till någon, för det finns ingenting som ens är i närheten av att räcka till, inte ens lite.
Om någon skulle fråga mig vilken person som jag älskar mest i hela världen så skulle jag tveklöst svara att det är min mamma. Varje gång, varje dag på året. Det finns ingen människa som har gett mig ens i närheten så mycket av sig själv som hon har gjort.
Jag kan ringa mamma vilken tid som helst på dygnet, med ett känslotillstånd som kan tyckas vara hur hopplöst som helst och ändå lägga på luren med ett lättare hjärta, alltid. Det finns ingen situation som hon inte hjälpt mig att lösa eller hjärtesorg som hon inte hjälpt mig att bota. Det är en direkt fantastisk trygghet att ha en familj och en mamma som min.
Jag kan tycka att jag klarar av att ha flera bollar i luften än många andra, och hantera situationen. Men mamma ligger alltid minst sju steg före på den fronten. Hon är den personen som alltid håller i allting, ifrån att driva ett kollektivstall till att arrangera ett "blås grönt" projekt, vara duktig på sitt jobb och samtidigt hålla ihop en familj med tre barn. Och dessutom få det att se ut som en piece of cake. Om jag ens kommer i närheten av det drivet, att ha den elden för något, så kommer jag att vara nöjd.
Framförallt så har min mamma ett fantastiskt stort hjärta. Jag och mina syskon är uppfostrade med 100 % kärlek, alltid. Vi har fått höra saker som "jag älskar dig" varje dag under hela våran uppväxt. Mamma kan verka ha plats för hur många som helst i sitt hjärta, hon öppnar alltid sig själv och sitt hem för andra människor. Jag har ofta fått höra att jag kommer ifrån ett väldigt varmt hem. Det gör jag, jag har alltid fått ha hur många vänner som helst hemma hos oss och alla har alltid varit välkomna.
En av de finaste sakerna min mamma har lärt mig är att när det gäller kärlek så ska man aldrig kompromissa med sig själv. Det är mycket tack vare henne som jag tror stenhårt på att det går att ha en relation, i år efter år där man är hundra procent lycklig varje dag, inte bara 98 procent, eller än värre möjligtvis 65 procent en bra dag. Min mammas äktenskap (som inte är med med min pappa) är ett av de finaste jag vet.
Så tack mamma, tack för att du är den bästa människan i hela min värld. Tack för att du satt mina syskon (som jag älskar mest av allt efter dig) till världen, och för att du gifte dig men någon som älskar mig lika mycket som sina biologiska barn och för att du gör plats för så många i ditt hjärta. När jag blir stor så ska jag bli som du.
Idag har jag inte tänkt att skriva någon kärleksförklaring till varken livet, lyckan eller någon enskild person. Idag tänker jag faktiskt bjuda på en av mina, inte alltför smickrande sidor. En sida som det inte föränn relativt nyss gick upp för mig att jag hade.
Såhär är det, jag älskar att vara självständig. Jag har inga problem med att vara ensam en kväll, att bo ensam, sova ensam osv. Det är fantastiskt att vara i en bra relation, likväl är det fantastiskt att inte vara i en relation. Men på senare tid har jag upptäckt en sak: Där sjukdom kommer in, går min självständighet ut. - Jag blir vansinnigt hjälplös, miserabel och gnällig när jag blir sjuk, gör illa mig eller något i den stilen.
Det här har inte varit något jag drabbats av tidigare eftersom att jag gick direkt ifrån att bo hemma (med en mamma som tog hand om mig när jag var sjuk), till att flytta ihop med min dåvarande pojkvän (och då fick han så lov att ta hand om mig när jag var sjuk). Sedan bodde jag ihop med min bästis och då blev jag aldrig sjuk och så var det med det. Men nu, när jag bor ensam har detta drabbat mig några gånger...
Första gången var i somras, då bodde jag visserligen hemma ett tag, men av oklar anledning så var min familj bortrest. Jag hade under några veckor haft fullt drag på AC'n som sitter placerad ovanför min arbetsplats eftersom att jag hatar när det blir för varmt på jobbet. Som ett brev på posten kom en ordentlig förkylning, feber och halsont. Jag mådde fruktansvärt dåligt och mamma var inte hemma. Jag löste det den gången med att under tvång få hem en av mina bästa vänner. Han försökte att avböja först för att han (helt förståeligt) inte ville bli smittad. Men efter att jag med gråten i halsen bett väldigt snällt en gång till, och möjligtvis pikat honom att han faktiskt är min enda vän som studerar till läkare är det hans plikt som vän att ta hand om mig, så gjorde han det.
Det är förövrigt inte särskildt avancerat att ta hand om mig som sjuk, det går i stora drag ut på att byta film i DVD spelaren, laga mat till mig om jag kan äta eller värma på choklad. Framförallt så ska man visa ett stort medlidande och i övrigt inte säga så mycket mer.
För någon månad sedan blev jag smittat av influensa, och fick då för första gången vara sjukskriven flera dagar. Jag låg till största delen av min sjukskrivning avdeckad i min säng, varvat i feberfrossa eller sömn. När min mamma äntligen kom hem till mig förväntade jag mig givetvis det omhändertagande jag var van vid sedan liten. Jag blev minst sagt förvånad, kanske direkt chockad när hon endast kom in och lämnade en matkasse, lite medicin och lite medlidande. Sedan åkte hon eftersom att hon inte ville bli smittad. Och där låg jag, några dygn till och tyckte vansinnigt synd om mig själv.
Nu är vi här igen, och det är av ren tristess jag skriver det här inlägget. Jag ramlade av min häst under gårdagens träning. Skrapade upp min underarm och slog i huvudet. Idag har jag haft en sanslös huvudvärk som inte riktigt vill ge sig, och blivit tillsagd att ligga still, inte koncentera mig, inte se på TV osv. En riktigt kul kväll med andra ord. Jag är nog ganska bra på att bita ihop när det gäller fysiska skador, men tillslut när jag låg här i min säng kunde jag inte låta bli att släppa igenom min självömkan över min uppskrapade arm (som svider såfort den nuddar något), mitt bultande huvud och stela kropp. Och gissa vart min mamma är då? - På Ålandskryssning. Är mycket glad för min kära mammas skull, men finner det smått ironiskt att kryssningen och min avramling ska ske inom samma dagar.
Varje gång jag härdat mig igenom en sjukdom eller skada på egen hand känner jag mig löljligt duktig, stark och självständig.
Men jag får helt enkelt acceptera att det är sådan jag är. En sådan tjej som tror att jag ska dö varje gång jag har feber, som på riktigt mår lite bättre när någon berättar att det är synd om mig när jag är sjuk och som måste gråta litegrann i duschen när vattnet rinner över skrapsåren (det är en helt sinnessjuk smärta).
Jag får helt enkelt acceptera att självständighet under sjukdom aldrig kommer att bli min grej, men att jag har andra kvalitéer.
