gabriellasofies

Lördagskväll, jag står i ett kök i en lägenhet där ett flertal av mina bästa vänner sedan åratal tillbaka befinner sig. En av dem har precis sagt något som får mig att skratta så mycket att jag måste vika mig dubbel för att överhuvudtaget få luft. Samtidigt som tårarna tar med sig halva sminket nerför kinderna, men det gör ingenting.

 

 

En annan Lördagkväll, jag är sjutton år och killen jag är kär i har precis berättat för mig att han träffar en annan tjej. Andra sorters tårar och iskall, snötäckt mark men en bästis som sprang efter mig ut i minusgraderna utan att bry sig om att hämta sin jacka för att hinna ikapp.

 

 

När man står på ett dansgolv i sina högsta klackar, och framför mig har jag den människa som är det närmsta man kan komma att ha en syster som egentligen inte är ens syster och låten som vi ansett vara "våran låt" sedan vi var 15 år spelas.

 

Har ni känt det ?

- Jag skulle kunna skriva i oändlighet om de stunderna.

 

Jag skulle kunna berätta om när min vän letade på en kille han inte tyckte behandlade mig väl och berättade för honom att om han inte är rädd om mig så kommer han se till att jag får veta det.

 

Om när jag och en bästis dansade på en bardisk på Kreta.

 

Om min unga vän som varje dag i veckor drog med mig ut på saker när jag hade lite ont i hjärtat. - Och när min mormor dog. Och när jag orkade skratta igen.

 

Om när jag i somras satt i baksätet i en bil påväg till Öland och somnade till ljudet av två av mina finaste vänner som pratade om livet.

 

Om internskämten, kramarna och om torkade tårar.

 

Men jag hoppas att ni har era egna stunder, och att ni förstår att det stunderna är det största i livet.

Att ni har de som är där i alla stormar. Som ni kan tittade på och slås av hur mycket ni älskar de där människorna. Kan man uppskatta det, så kan man nog inte önska sig mycket mer i livet.