gabriellasofies

 

 

Jag går in på min sista vecka som tjugotreåring, tänkte summera lite vad som hände under året som jag varit tjugotre:

 

- Lämnat Avesta för en tid, eller för ett liv. Vem vet vad man gör ens nästa vecka? Både så himla fantastiskt och ibland så himla jobbigt. En dag när det var lite jobbigare så sa min kloka kollega att "Det gör ont att utvecklas" och exakt så är det. Mest är allt bara roligt men ibland saknar jag min familj, mina vänner och mina djur så mycket att jag nästan går sönder.

 

- Fick den finaste boken jag läst i julas. "En man som heter Ove", läs den.

 

- Varit mentalt inställd på att sälja min fina häst, men inte gjort det.

 

- Varit kär i någon som inte var kär i mig. Aj aj. Men istället för att ha lagt allt det onda i lådor med väldigt tunga lock, så har det fått göra hur himla ont som helst ibland och tillslut så är man klar med att ha ont och kommer ut lite helare på andra sidan. Och märker att man överlevde det med. Vissa upplever det redan som tonåring och andra (jag) drabbas inte av det föränn man är 23... Men nu vet jag, att man klarar sig.

 

- Träffat fantastiskt fina människor på mitt jobb. Kan inte sluta att hänföras av alla de kunder vars liv jag får ta del av varje dag. Allt fint man får höra, om vardag, dåtid och nutid. Det är ett sant privilegie. Fick ju även lov att säga hejdå till några av mina fina stamkunder sedan flera år tillbaka när jag flyttade ifrån Avesta. Sved så pass mycket att det kom några tårar mellan varven.

 

- Haft en trasig handled och en läkare som tyckte att jag borde fundera ut en plan B med mitt liv. Tack för den. Visade sig vara en överansträngning som gick över av sig själv. Finns inget annat yrke just nu. Livets största kärlek.

 

- Har funderat så mycket. När jag var 20 så var jag så himla säker på vad jag ville göra med livet. Jag var sambo och så säker på det att jag kunnat ställa mig framför tåg och springande elefanter för oss. Jag ville så himla gärna vara vuxen. Ju äldre jag blir, ju mer förvirrad om hur livet ska vara har jag blivit. För att jag börjar att förstå hur många möjligheter det finns, och att det inte finns några rätt eller fel. Det har varit en känslomässig berg och dal bana. Nästa år hoppas jag på lite mer lugn och (sinnes)ro.

 

- Samlat på mig massor av fina stunder med mina nära och kära. För varje dag äldre jag blir så uppskattar jag dem ännu lite mer tror jag. Tack för allt älsklingar.

 

 

Avslutar med en bild om kanske det viktigaste av allt i livet:

 

 

 

 

 

 

 

Idag är det fyra veckor sedan jag skrev om årets första vårdag.

 

Ibland är det en evighet och ibland är det igår.

 

I en av mina favoritbloggar har läsare skrivit in om det finaste som hänt dem den senaste månaden i kommentarsfältet. Och mellan alla historier om fina möten, kärleksförklaringar och kyssar i gatuhörn så finner jag den enkla raden i mitten helt fantastiskt. Ibland är inte det finaste som händer oss att vara med någon. Ibland är det att lära sig att vara utan någon.

 

En Onsdag i vintras satt jag mittemot en av mina bästa vänner på ett fik och hon frågade mig om staden eller jobbet vägde tyngst i mina framtidsplaner, innan jag ens hunnit reagera på vad jag sa så hade jag svarat jobbet.

 

Och inom några veckor efter det så hade jag tackat ja till ett jobb i en stad som jag aldrig funderat på att bo i. Och nu handlar det bara om dagar innan jag ska byta Dalarnas län emot Västernorrlands.

 

Och jag har ju aldrig varit bra på att säga Hejdå och sådant, men nu måste jag göra det varje dag. Och jag tycker att det är lite jobbigt att känna, fast jag alltid hävdat att jag hellre känner för mycket än inte alls. Men jag har faktiskt verkligen gillat mitt jobb, mina kollegor och mina arbetsuppgifter. Ända sedan Oktober 2010 då jag började, så har det varit lite som hemma.

 

Ungefär två tredjedelar av dem som får höra om min nya stad frågar om jag väljer att flytta uppåt för kärleken? - Ironin i det.

Men det har varit ganska enkelt ändå, att kunna fokusera all saknad och separationsångest till en person under några veckor. Och när det har känts som mest så har allt annat slutat att kännas.

 

Man har sluppit fundera på att det snart kommer att vara massvis av mil emellan mig och dem jag tycker om (alla utom en person, och en person är iallafall hundra procent fler än ingen). Jag har kunnat hantera det genom att fylla bokningslistorna på jobbet och att aldrig riktigt hinna fundera på det. Men nu är det snart Lördag och det går inte att trycka bort längre.

 

Och jag rycks hela tiden emellan att vara så himla, himla lycklig och förväntansfull och att vara livrädd och ha en brutal separationsångest.

 

Men jag vill ju det här, och människor säger till mig att det kommer bli lättare så fort jag åker. Och att det kommer att göra lite mindre ont i hjärtat också, med trettio mils distans. Och jag hoppas att ni har rätt, om båda sakerna. 

 

För det är ju kanske inte någon stor grej egentligen, folk flyttar ju halva världen ifrån sina familjer och vänner och hästar och farföräldrar hela tiden. Och växer av det.

 

Har lyssnat på den här oräkneliga antal gånger de senaste månaderna:

 

 

 

Fast jag har så himla många roliga och spännande saker som ska hända inom det närmaste, så har jag ju den senaste tiden inte riktigt känt att livet varit solsken och regnbågar. Men härom kvällen när jag gick igenom mitt fotoalbum i mobilen så hittade jag så himla många bilder som är tagna när livet varit det, och när jag tittat på dem så kändes allting lite lättare. För man får ju inte glömma bort det, att livet egentligen och oftast är väldigt, väldigt fint om man väljer att se det.

 

Jag tänkte bjuda på några som får mig att må bra:

 

Man kan springa på någon man inte sett på länge, på en krog man egentligen inte ens var pepp att gå till just den kvällen, och se den personen på ett nytt vis.

 

Man kan intala sig att man har kontroll på hur man känner, eftersom att man ändå tänkt att lämna den här staden snart.

 

Man kan lära sig vad han skrattar åt, vilken musik han gillar och hur den lilla ytan mellan hans nyckelben och hals luktar på morgonen.

 

Man kan inse sig besegrad av sig själv, att man tappat all den där kontrollen och att det är skitsamma vart man ska flytta sen.

 

Man kan förälska sig i någons axlar, ett sätt att tala på och i hår som skiftar färg i solen.

 

 

Men man kan inte alltid få den man vill ha.

 

 

 

 

 

 

Hittade en sådan där lista man brukar fylla i när inspirationen inte riktigt vill infinna sig.

 

Tio saker jag tycker om:

- När mina utflyttade vänner kommer hem under högtider och alla träffas och pratar hysteriskt i munnen på varandra, skrattar så mycket att man måste sminka om sig efteråt och man bara känner att det är så här livet ska vara.

- Böcker och välskrivna texter.

- Lana Del Rey

- När människor berättar om deras stora kärlek, och gnistan de har i ögonen under tiden.

- När man får en puss i nacken när man är precis några sekunder ifrån att somna.

- Att galoppera riktigt fort och glömma allting annat för en liten stund.

- Att äta frukost tillsammans med min familj och skratta medans frukosten urartar i MusikQuiz, hysterisk dans, eller mest bara urartar överlag.

- När man tvättat håret, fönat det noga och gjort stora lockar i det. Och det känns helt perfekt.

- Dricka rödvin och prata om livet. Helst samtidigt.

- Människor som får en att skratta.

 

- När man längtar och längtar efter våren och vaknar upp till ännu mer snö.

- Det gnisslande ljudet av när någon tar i ballonger.

- När saker är alldeles för ouppstyrda.

- Smärtan i tårna när man ställer sig i duschen efter att ha spenderat timmar i tunna ridstövlar mitt i vintern.

- Att inte kunna sova när man vet att man ska gå upp jättetidigt.

- Att laga mat ensam.

- När man måste tacka nej till roliga saker för att man är för trött och måste vila.

- Att säga hejdå.

- När man vaknar på dåligt humör och allt bara är helt fel, av ingen anledning alls.

 

Michaela Forni

Dasha Girine

Sandra Beijer

Petra Tungården

Fredrik Backman

Isabella Löwengrip

Jenny Johansson

Linn Rudh

 

- Bo i samma stad som alla mina vänner ( troligtvis helt orealistisk dröm men ändå).

- Bo i ett varmare land. För en tid, eller för ett liv.

- Bli gammal brevid någon jag älskar och skrattande barnbarn.

- Ha en Labrador och en vit häst.

- Köpa en Michael Kors klocka i roséguld (måste ske snart pga. blivit hjälplöst förälskad i den).

- Våga satsa lite mer för att vinna lite mer.

- Fortsätta att upptäcka magiska böcker och textstycken som tar andan ur en för en liten stund.

 

 

 

 

- Att utvecklas i mitt jobb.

- Att se min 16åring konkurera med allt bättre ryttare. (Kan inte följa med på tävling längre eftersom att jag gråter varje gång han hoppar felfritt).

- Påskhelgen då jag ska frossa i mina uvänner i flera dagar.

- Att det ska bli vår.

 

- Jag bestämde mig för att Avesta alltid står kvar och för att det är dags att se någonting annat.

- Min bästa vän tog sin examen.

- Jag hittade en ny författare som skriver direkt magiskt.

(Har ju inte gått så lång tid på det här året än).

 

 

 

 

 

 

Ni vet den där första dagen på året som man kan sitta i solen utan jacka och upptäcka att man inte att frös under tiden? Och vilket lyckorus det ger? Den dagen hade jag idag. Det faktum att det varit solsken har gjort hela min dag.

 

Känslan efter vårens första värmande solsken tycker jag går att jämföras litegrann men hur det känns när man träffat någon som har något extra, och man börjar förstå att han verkar tycka att du också har det. Och det faktumet gör saker med en som får en att sjunga med till låtar man egentligen inte gillar på radion, och le emot främlingar man möter på gatan. Det är lite samma typ av kolsyra i blodet.

 

Idag spenderade jag min lunch i utomhus. När jag kom in berättade någon i salongen att "Men det ska bli kallt igen nästa vecka" - en liten bit i mig dog litegrann av det faktumet. Men sedan tänkte jag lite och konstaterade att solen inte lyser mindre idag bara för att det eventuellt snart blir kallt igen.

 

Och så är det ju faktiskt med kärlek också. Man (eller iallafall jag) är så himla upptagen med att fundera, analysera och bryta ner varenda detalj som eventuellt skulle kunna gå fel framöver och förstöra min lycka ,för att ha tid att njuta av att det faktiskt är bra just då. Hur sjukt är inte det? Hur mycket energi har man inte slösat bort i sitt liv med att oroa sig över saker som faktiskt aldrig hände? Bara för att det kanske skiter sig senare så är jag ju inte mindre lycklig nu? Just idag? - Nej.

 

Min favortbloggare skrev något fint om just det där för ett tag sedan:

 

Tycker vi ska sluta att vara så rädda för att glädjas. Alla gånger man tänkt att man inte ska ta ut något i förskott, för att man vill skydda sig själv emot besvikelse. Men so what då om man blir besviken sedan? Då får man ta det då och det värsta som hänt är att man varit glad i "onödan". Och har man aldrig förväntningar så går man miste om det fantastiska i att se fram emot saker. Det kanske blir en till dålig sommar, varje dag kanske kommer att regna bort, jag kanske är lite trasig och känner saker för någon som inte känner så för mig om några veckor. Men då tar vi det då. - Idag var det iallafall solsken. Jag känner hellre för mycket än inte alls.

 

 

 

"Det är ungefär som att välja mellan att alltid ha grå himmel eller välja strålande sol med risk för regn."

 

 

 

 

Tänker gå över den där tunna linjen om vad som egentligen är att släppa för nära idag, skitsamma, det är då det känns mest.

 

Jag tittade på den här superfina dokumentären http://www.svtplay.se/video/990587/forsta-storsta-karleken tidigare imorse, grät hejdlöst i slutet och kunde egentligen inte förstå varför. Sedan tittade jag en gång till och insåg att jag kände igen varenda scenario. Jag tror att samtliga mina tjejkompisar varit den där tjejen någon gång. Man han överanalyserat kramar, blickar och sms. Man har brutit ner dem i molekyler för att kunna gå igenom bit för bit. Man gör det fortfarande, fast man är 23 år och vet att man överlever att ha brutalt ont i hjärtat. Att man kommer igen.

 

Det där väntandet. På ett samtal, på ett sms som aldrig kommer, på något. Det kan pågå i dagar och i efterhand minns man knappt vad man gjorde under de där dagarna som man väntade, bara att man gjorde det. Hela tillvaron är beslöjad av en grå matta och ingenting är roligt, för man tror att det är över. Sen kommer det där sms'et och plötsligt ser man regnbågen. Eller ja, ni fattar. Man går ifrån att vara så jäkla nedstämd och less till att vara så himla lycklig på bara några sekunder. Och just de där sekunderna så tänker man att det var värt att vänta, då har man glömt bort att all mat smakade som havregrynsgröt och att man inte skrattat på fyra dagar. 

 

Man börjar spela på marginaler. Man försummar sömn, rutiner och saker man mår bra av i längden för saker som gör en lycklig för stunden. Man tar att man bara fick fyra timmars sömn innan en jobbdag på tio. För man fick somna med näsan mot hans halsgrop och just då så är det så mycket mer värt än att få sova tillräckligt många timmar. Man börjar komma försent till saker för att man vill ha varenda jäkla sekund av det där hejdå'et, fast man egentligen hatar att komma försent.

 

Och det går veckor och månader av att man gör såhär, och när det blir som i dokumentären, att han reser jättelångt för att träffa henne tillsist så är det värt det. Men ibland är det inte så. Ibland har man gjort allt det här och väntat och väntat på sms som faktiskt aldrig kommer. På någon som tycker att du är en härlig tjej som får honom att skratta med inte så mycket mer. Och man inser att han inte uppoffrar som du, att han kanske inte känner lika mycket. Och så är det i livet, man vet det. Men det får det inte att göra mindre ont när det händer.

 

 

Ett av de tydligaste minnena ifrån en mycket tidig ungdom var en dag då jag kom hem ifrån skolan och min mamma sa att hon hade en bra och en dålig nyhet att berätta för mig. Jag valde att få höra den dåliga först eftersom att jag alltid varit oförmögen att koppla bort dåliga nyheter om jag vet att dem väntar. Den dåliga nyheten var att hon ansåg att min mobilräkning var för hög, och den bra var att jag skulle få en syster. Och då förstår ni kanske hur mycket det där med mobilräkningen rörde mig i ryggen efter det.

 

Två år tidigare hade det bara varit jag, i tio år. Och sedan kom ni, och då blev livet lite roligare.

 

Jag har ju aldrig upplevt något annat scenario, men jag har förstått att det är lite speciellt det här med att ha så pass mycket yngre syskon. Man blir så väldigt mycket storasyster. Man hämtar sina syskon hos dagmamman, eller följer med till skolan, eller torkar tårar som man kanske aldrig sett om man varit i samma ålder som dem. Det är både en för och nackdel. Ibland så kan jag sakna att ha ett syskon som tar hand om mig på det viset som jag tar hand om mina. Någon jag delar blod och gener med som kan relatera till mitt liv. Men jag vet att det kommer att komma en dag då de växer ikapp mig. Och det är lika skrämmande som fantastiskt.

 

Ett av de största privilegierna med att vara storasyster är att få vara någons förebild. Att var och varannan vecka hitta teckningar på sin säng och små lappar med texten "Till världens bästa storasyster". Och det är också det som är sorgligt med att de kommer att växa upp. - Min bror har redan börjat göra det, men jag njuter fortfarande av att få vara min systers idol. För jag är fullt medveten om att en dag om inte jättemånga år så kommer hon att inse att jag inte är någon superhjälpte. Idag kan hon titta på mig medans jag sminkar mig och lockar håret inför en utekväll, och bli överlycklig när jag frågar henne om vilken kjol jag ska ha på mig. En dag så kan hon lägga en snyggare ögonmakeup, ha högre klackar, ta en diskussion med mig - och ha rätt.

 

Min syster är bara tio år men en av de varmaste, hjärtligaste och mest generösa människorna jag vet. Man kanske ska tycka så om sin syster bara för att hon är just ens syster. Men det måste vara något extra med henne.

 

Ibland lägger jag märkte till på kort, hur hon posar likadant som mig. Hur hon slänger på exakt samma vis med håret eller hur hon använder sig av uttryck jag säger nästan dagligen. Och ni ska veta hur det värmer mitt systerhjärta.

 

Det är en fantastisk resa att dag för dag se Anton och Lovisa växa upp och bli egna individer. Skapa sig egna åsikter, personligheter och sätt att uttrycka sig på. Och jag tror att jag på riktigt blir en lite bättre människa av att få vara en förebild för dem, och att få ta hand om dem.

 

Jag skulle gå över vad eller vem som helst för er, mina älskade syskon.

 

Igår fick min farmor berätta (för ungefär den tjugoförsta gången i ordningen) om hur det gick till när hon och farfar träffades. Jag älskar old-style romantik och den är min favorit bland historier om kärlek. Jag har fått några fina berättade för mig. Ibland brukar jag fråga människor om de inte kan berätta hur det gick till när de träffade den person som ligger dem närmast hjärtat och det är lika fantastiskt varje gång.

 

Har samlat på mig en uppsjö bilder av den här typen på senare tid, finaste som finns.

 

 

 

 

 

 

 

Det finns den typen av kyssar som man får av någon man knappt minns namnet på, en sen utekväll på något random uteställe, och som man glömmer sedan.

 

Sen finns det den typen då det känns som att någon öppnar en ventil i magen och släpper in en hel trädgård fjärilar. Den typen då man måste hålla lite hårdare i hans axlar för att knäna kanske viker sig annars.

 

Jag hade nästan glömt bort dem, men det är den typen som räknas.

 

Det mest naturliga viset för mig att organisera händelser har alltid varit att skriva ner de. - I punktform, i berättande form, eller i stort sett vilken form som helst bara jag får skriva ner dem. När de finns i bokstäver och ord så kan jag lättare hantera, smälta och gå vidare. Så därför så antar jag att det vore på sin plats med att organisera det här året som snart är över.

 

Jag har funderat en del på det här året de senaste dagarna, försökt att bestämma mig för om det varit bra eller dåligt. Har kommit fram till att det varit mycket av båda delar.

 

Jag hade en fin nyårsafton och en direkt bedrövlig nyårsdag. På nyårsnatten skrattade jag med människor jag älskade och med människor jag precis nyss träffat. På nyårsdagens kväll satt jag med blöta kinder i framsätet på en ambulans. Jag skulle säga att den kvällen var 1 av de 3 sämsta de här året, kanske i livet överlag.

 

Under Nyårsaftons dag så minns jag att jag gick en lång promenad ensam och tänkte på året som gått, på året som skulle komma och vad jag förväntade mig utav det. Jag var trött på att känna så mycket och gav mig själv nyårslöftet att bara blunda och skratta det kommande året. Att ha riktigt roligt med människor som jag älskar men att inte känna något för någon på annat än det vänskapliga planet under det kommande året. Det skulle bli enklast så.

 

Sedan tog året fart och jag har sannerligen fått veta att jag lever under tiden.

 

Några saker som hänt i år, organiserade i punktform (min favoritmetod i organisering) :

 

- Jag bodde ensam för första gången i mitt liv.

- Jag märkte att jag överlevde att springa en mil.

- Jag insåg att jag alltid kommer vara en sådan tjej som läser krönikorna innan moderepotagen i en tidning.

- Jag blev klar med min utbildning och därmed behörig frisör.

- Jag märkte att jag överlevde ett gigantiskt misslyckande och kom ut lite helare på andra sidan.

- Jag upptäckte Lana Del Rey och att när hennes musik slås på slås resten av världen av.

- En dag under sensommaren blev det så glasklart att jag nog inte orkade äga en häst längre.

- Jag la ut min fina häst på försäljning och grät varje gång någon ringde på annonsen.

- Jag lärde känna en makalöst fin vän och ett väldigt fint syskonpar.

- Jag fick se en människa jag älskar rasera sitt liv, och sedan samma människa börja bygga upp det igen.

- Jag insåg att i vissa sammanhang är det omöjligt att göra någon nöjd och att jag nog får låta det vara så.

- Jag fick några nya kollegor som visade sig vara fantastiska människor.

- Jag upptäckte nya skribenter, bloggare, författare och krönikörer vars texter fick världen att stanna en stund.

- Jag blev för första gången på år så arg att det svartnade för ögonen och jag skakade.

- Såg min favorit bloggare/krönikör i verkligheten och blev så starstrucked att jag nästan dog.

- Jag insåg att jag nog aldrig kommer att bli helt tillfreds med att bo här om jag inte provar att bo någon annanstans.

- Jag grät när min bästa vän flyttade till en annan stad. Och log hela vägen ifrån Stockholm till Avesta när jag körde hem hennes flyttlass igen. Trots att jag tack vare hennes tvivelaktiga vägbeskrivning tvingades göra vansinniga filbyten, med släpvagn, i Stockholm. Och trots att vi fick packa om hela flyttlasset när vi var klara eftersom att hon kom på att hon ägde en cykel som också skulle med hem.

- Jag har saknat mina utflyttade vänner och levt på energin de lämnat kvar mellan gångerna vi setts.

- Jag har slutat att dricka Cola light.

- Min lilla, lilla bror började 7an (herregud).

- Jag bröt det där nyårslöftet, ungefär elva månader in på året. - Kanske tidigare, men jag fattade det inte då.

 

Samlade även på mig en uppsjö bilder av den här typen:

 

 

 

 

När jag var arton år visste jag inte så mycket om vänskap och hur man vårdar den, inte som idag. Man stod inför studenten i sin vita klänning och tog förgivet att de människor man stod nära den dagen per automatik skulle vara nära resten av livet. När jag blev varse om den sociala säkerheten som skolan innebar så blev det en rejäl kalldusch. - Det var ju inte det att jag inte älskade mina vänner, det var det att jag inte var van med att behöva jobba på mina vänskaper så mycket eftersom vi sågs varje dag.

 

Det här med studenten var ju på många vis helt fantastiskt, men faktiskt väldigt jobbigt också tyckte jag (fast det pratas det inte så ofta om). Samtidigt som jag var förväntansfull, var jag också livrädd och hade enorm separationsångest ifrån min fina estetklass. Men det var inte det jag skulle skriva om idag, det var ju om saknaden.

 

 

De flesta av människorna som står mig närmast bor inte i samma stad som mig (det är en tråkig del av att vara vuxen), vilket ju innebär att man allt som oftast saknar någon. Det går i omgångar det där, vilka man saknar när och hur mycket just då. Vi har telefonkontakt i stort sett varje vecka men ibland räcker inte det till.

Tidigare i år minns jag att jag efter en sen utekväll skrev ett sms till en av mina bästa vänner med texten "Ibland saknar jag dig så mycket att jag nästan går sönder". - Och så kändes det verkligen då.

 

En annan av mina bästa vänner bor 43 mil längre ner i landet och en annan ens inte i det här landet. Och det är jobbigt och man saknar men man får det att fungera ändå, för att man inte har något val. För att det kommer att vara såhär resten av livet, man kommer aldrig att kunna samla alla på samma plats igen på samma vis.

 

Den där skoltiden som sagt, tänkt om man förstått det stora i att ha samtliga människor som man älskade i samma stad. Förstått hur skönt det var för ens lilla hjärta att slippa sakna hela tiden. Men man hade ingen aning då, man tog förgivet att det skulle vara så.

 

Men ändå, det är ett privilegium att sakna, för det betyder att man har några eller något som man tycker om. - Jag saknar hellre hela tiden än aldrig alls.

 

 

En vän frågade varför jag inte uppdaterar min blogg så ofta. Jag har funderat lite på det och kommit fram till att det till största delen beror på att jag måste vara på humör för att kunna skriva (självklart), men att det till stor del också beror på att det är svårt att hitta något som inspirerar mig som inte är för utlämnande. Det man skriver på internet får man vara medveten om att vem som helst i hela världen kommer att kunna läsa. Och många gånger som jag har skrivit något här så känns det svindlande nära den tunna linjen mellan att vara personlig och att vara privat. Om jag ska inspireras måste jag få skriva om någonting som berör mig och ofta skulle jag vara tvungen att korsa den där linjen för att hitta det. Och då blir det lite för läskigt.

 

 

Ibland är jag nära att skriva om privata saker ändå, men det slutar alltid i utkastet eller med att jag raderar allt.

 

- Jag skulle vilja våga berätta om hur det kändes när jag med blöta kinder stod i ett rum med en målarpensel i ena handen och ett krossat hjärta i den andra.

 

- Om när man pressar undan ångest under dagarna för saker man borde vara lycklig över och vaknar av att man inte får luft på nätterna.

 

- Om hur man bestämmer sig för att inte låta sig falla en millimeter för en person, men ändå kommer på sig själv med att förlora sig i mönstret de små, små pigmentfläckarna utgör på hans axlar. Eller hur hans hår luktar på morgonen.

 

- Om stundvis komplexa föräldraförhållanden.

 

- Eller om saker som verkligen skrämmer mig.

 

Men det går inte, då kommer ni för nära.

 

Dör litegrann för den här videon.

 

 

 

 

"And I remember when I met him, it was so clear that he was the only one for me. We both knew it, right away. And as the years went on, things got more difficult- we were faced with more challenges.

I begged him to stay. Try to remember what we had at the beginning.

He was charismatic, magnetic, electric and everybody knew it. When he walked in every woman’s head turned, everyone stood up to talk to him. He was like this hybrid, this mix of a man who couldn’t contain himself. I always got the sense that he became torn between being a good person and missing out on all of the opportunities that life could offer a man as magnificent as him.

And in that way I understood him and I loved him. I loved him, I loved him, I loved him.

And I still love him. I love him."

Jag har inga helsyskon, ingen människa i hela världen som till hundra procent delar samma genuppsättning som mig. Det finns överhuvudtaget ingen mer än jag som fått min pappas gener. Däremot så finns det två personer som även delar min mammas ögon, hår och stora hjärta. Två personer som jag älskar till oändligheten. Men nu ska vi prata om den ena av de två. Min bror.

 

När jag var liten så var min största sorg i livet att jag inte hade någon storebror. Jag minns en gång när jag stod i köket i mina föräldrars gemensamma hem och grät och skällde på mamma för att hon inte fött en son innan mig. Alla gånger hon förklarade att det inte gick att ändra på och varje gång som jag gick sönder lite inuti av det faktumet. Jag har idag några nära killkompisar som mellan varven agerar storebror och det är det närmsta jag kommer att komma att få någon, och det räcker bra.

 

När mina föräldrar skilde sig så var min nästa sorg att jag trodde att jag aldrig skulle få några syskon (man vet inte så mycket om livet och nya kärlekar när man är fem år). När jag började skolan så var jag den enda i min klass som inte hade ett enda syskon och de andra barnen avundades mig och de förutsatte att jag fick flera julklappar än de på julen. Jag minns att jag tänkte att jag skulle byta julklapparna emot deras syskon om jag kunnat.

 

När jag var 10 år så fick jag äntligen en lillebror, eller jag var 9 år och 363 dagar, men ändå. Och trots att det skiljer de där 10 åren så har vi haft så fantastiskt mycket roligt tillsammans under åren som jag bodde hemma. Vi har skrattat så vi gråtit och vi har bråkat så vi gråtit (folk frågar hur man kan bli så osams med någon så mycket yngre, men tro mig att man kan bli). Och när jag tittar in i hans ögon så ser jag mina egna.

 

Jag kommer fortfarande ihåg första gången som jag hörde honom skratta, jag var uppe på mitt rum och han var på nedervåningen och plötsligt så hörde jag ett skratt som än idag är det bästa skrattet som jag vet. Jag kommer ihåg hur det kändes som att allt mitt blod kolsyrades och jag fylldes med en värme som spred sig ifrån magen. När min lillebror idag, 13 år senare skrattar, så känns det likadant.

 

Sedan tittade jag bort i två sekunder och när jag såg tillbaka så hade han blivit stor. Inte vuxen stor, men väsentligt äldre. Han har större fötter än mig, har keps på sig precis hela tiden och ibland när vi är oense tittar han på mig och säger "Ah men Bella, kom igen och väx upp". Han sms'ar med tjejer som sminkar sig mer än jag inför en festkväll, lägger upp bilder på instagram och åker till stan med kompisar. Och han kommer bli större ändå, han kommer att växa om mig, ta studenten och förmodligen gifta sig och skaffa barn. Och jag kommer bara att kunna se på och hoppas att livet är snällt emot honom.

 

Nu när du blir äldre, kom inte dragande hem med någon tjej som kommer att krossa ditt hjärta sen. För då kommer jag högst troligt att krossa henne. Säg inte att skolan är "fett tråkig" för att du kommer att sakna den sedan och försök inte lura våran mamma att du inte ska dricka när du ska ut, för hon har någon sjuk radar som gör att hon kommer på en jämt.

 

Oavsett hur gamla vi är så kommer du aldrig att sluta vara min lillebror med rödrosiga kinder och skratt som kolsyrar mig och som jag älskar så mycket att det ibland fysiskt känns i bröstet när jag ser på.

Glöm aldrig det.

 

 

 

 

Ni vet att man brukar prata om "plåstermetoden"? Om att det enklaste sättet att komma över någonting jobbigt eller att ta bort någonting som gör en ledsen är att klippa alla band så fort som möjligt? Rycka fort för att knappt hinna reagera över smärtan över förlusten? Eller att man kan dra långsamt och försiktigt i ett försök att göra sig beredd på hur ont det kommer att göra.

 

Iallafall, jag har bestämt mig för att sälja min häst. Min fina prinsessa som jag haft i min ägo i lite mer än fem år nu. Fem år är en ganska lång tid. Jag kan egentligen inte riktigt förklara varför jag bestämt mig för det här, jag har försökt så länge fast jag egentligen inte hunnit göra henne rättvisa. Prioriterat annat, tagit på mig andra saker, försökt att hinna med ändå. Och en dag så kommer man på sig själv med att gråta över matlådan på jobbet för att man är så trött och inte riktigt veta hur man ska kunna resa sig ifrån stolen. Man drömmer ångestdrömmar om nätterna och det dåliga samvetet över det där lilla livet som jag borde lägga så mycket mer tid på, det äter en innifrån.

 

Och en dag stod det så tydligt vad jag var tvungen att göra, fast jag nog egentligen vetat det en ganska lång tid. Att den där elden jag hade för det här för några år sedan, aldrig riktigt kom tillbaka. Att den brinner för annat nu. Så otroligt sorgligt men tydligen livets gång, var sak har sin tid.

 

Varje gång någon ringer på annonsen på min fina häst så börjar jag gråta när jag lagt på luren. Ändå så hoppas jag hela tiden på att någon ska ringa. För att jag orkar inte.

 

Att ha tagit ett beslut som är det enda rätta, men att inte riktigt palla konsekvenserna av det. Inte veta om det kommer att ta 3 dagar eller 8 månader. Och att under den tiden göra samma saker som innan, precis som vanligt, fastän ingenting är som vanligt. Det är den värsta möjliga formen av plåstermetoden som jag någonsin upplevt.