gabriellasofies

Tänker gå över den där tunna linjen om vad som egentligen är att släppa för nära idag, skitsamma, det är då det känns mest.

 

Jag tittade på den här superfina dokumentären http://www.svtplay.se/video/990587/forsta-storsta-karleken tidigare imorse, grät hejdlöst i slutet och kunde egentligen inte förstå varför. Sedan tittade jag en gång till och insåg att jag kände igen varenda scenario. Jag tror att samtliga mina tjejkompisar varit den där tjejen någon gång. Man han överanalyserat kramar, blickar och sms. Man har brutit ner dem i molekyler för att kunna gå igenom bit för bit. Man gör det fortfarande, fast man är 23 år och vet att man överlever att ha brutalt ont i hjärtat. Att man kommer igen.

 

Det där väntandet. På ett samtal, på ett sms som aldrig kommer, på något. Det kan pågå i dagar och i efterhand minns man knappt vad man gjorde under de där dagarna som man väntade, bara att man gjorde det. Hela tillvaron är beslöjad av en grå matta och ingenting är roligt, för man tror att det är över. Sen kommer det där sms'et och plötsligt ser man regnbågen. Eller ja, ni fattar. Man går ifrån att vara så jäkla nedstämd och less till att vara så himla lycklig på bara några sekunder. Och just de där sekunderna så tänker man att det var värt att vänta, då har man glömt bort att all mat smakade som havregrynsgröt och att man inte skrattat på fyra dagar. 

 

Man börjar spela på marginaler. Man försummar sömn, rutiner och saker man mår bra av i längden för saker som gör en lycklig för stunden. Man tar att man bara fick fyra timmars sömn innan en jobbdag på tio. För man fick somna med näsan mot hans halsgrop och just då så är det så mycket mer värt än att få sova tillräckligt många timmar. Man börjar komma försent till saker för att man vill ha varenda jäkla sekund av det där hejdå'et, fast man egentligen hatar att komma försent.

 

Och det går veckor och månader av att man gör såhär, och när det blir som i dokumentären, att han reser jättelångt för att träffa henne tillsist så är det värt det. Men ibland är det inte så. Ibland har man gjort allt det här och väntat och väntat på sms som faktiskt aldrig kommer. På någon som tycker att du är en härlig tjej som får honom att skratta med inte så mycket mer. Och man inser att han inte uppoffrar som du, att han kanske inte känner lika mycket. Och så är det i livet, man vet det. Men det får det inte att göra mindre ont när det händer.