gabriellasofies

Ni vet den där första dagen på året som man kan sitta i solen utan jacka och upptäcka att man inte att frös under tiden? Och vilket lyckorus det ger? Den dagen hade jag idag. Det faktum att det varit solsken har gjort hela min dag.

 

Känslan efter vårens första värmande solsken tycker jag går att jämföras litegrann men hur det känns när man träffat någon som har något extra, och man börjar förstå att han verkar tycka att du också har det. Och det faktumet gör saker med en som får en att sjunga med till låtar man egentligen inte gillar på radion, och le emot främlingar man möter på gatan. Det är lite samma typ av kolsyra i blodet.

 

Idag spenderade jag min lunch i utomhus. När jag kom in berättade någon i salongen att "Men det ska bli kallt igen nästa vecka" - en liten bit i mig dog litegrann av det faktumet. Men sedan tänkte jag lite och konstaterade att solen inte lyser mindre idag bara för att det eventuellt snart blir kallt igen.

 

Och så är det ju faktiskt med kärlek också. Man (eller iallafall jag) är så himla upptagen med att fundera, analysera och bryta ner varenda detalj som eventuellt skulle kunna gå fel framöver och förstöra min lycka ,för att ha tid att njuta av att det faktiskt är bra just då. Hur sjukt är inte det? Hur mycket energi har man inte slösat bort i sitt liv med att oroa sig över saker som faktiskt aldrig hände? Bara för att det kanske skiter sig senare så är jag ju inte mindre lycklig nu? Just idag? - Nej.

 

Min favortbloggare skrev något fint om just det där för ett tag sedan:

 

Tycker vi ska sluta att vara så rädda för att glädjas. Alla gånger man tänkt att man inte ska ta ut något i förskott, för att man vill skydda sig själv emot besvikelse. Men so what då om man blir besviken sedan? Då får man ta det då och det värsta som hänt är att man varit glad i "onödan". Och har man aldrig förväntningar så går man miste om det fantastiska i att se fram emot saker. Det kanske blir en till dålig sommar, varje dag kanske kommer att regna bort, jag kanske är lite trasig och känner saker för någon som inte känner så för mig om några veckor. Men då tar vi det då. - Idag var det iallafall solsken. Jag känner hellre för mycket än inte alls.

 

 

 

"Det är ungefär som att välja mellan att alltid ha grå himmel eller välja strålande sol med risk för regn."

 

 

 

 

Tänker gå över den där tunna linjen om vad som egentligen är att släppa för nära idag, skitsamma, det är då det känns mest.

 

Jag tittade på den här superfina dokumentären http://www.svtplay.se/video/990587/forsta-storsta-karleken tidigare imorse, grät hejdlöst i slutet och kunde egentligen inte förstå varför. Sedan tittade jag en gång till och insåg att jag kände igen varenda scenario. Jag tror att samtliga mina tjejkompisar varit den där tjejen någon gång. Man han överanalyserat kramar, blickar och sms. Man har brutit ner dem i molekyler för att kunna gå igenom bit för bit. Man gör det fortfarande, fast man är 23 år och vet att man överlever att ha brutalt ont i hjärtat. Att man kommer igen.

 

Det där väntandet. På ett samtal, på ett sms som aldrig kommer, på något. Det kan pågå i dagar och i efterhand minns man knappt vad man gjorde under de där dagarna som man väntade, bara att man gjorde det. Hela tillvaron är beslöjad av en grå matta och ingenting är roligt, för man tror att det är över. Sen kommer det där sms'et och plötsligt ser man regnbågen. Eller ja, ni fattar. Man går ifrån att vara så jäkla nedstämd och less till att vara så himla lycklig på bara några sekunder. Och just de där sekunderna så tänker man att det var värt att vänta, då har man glömt bort att all mat smakade som havregrynsgröt och att man inte skrattat på fyra dagar. 

 

Man börjar spela på marginaler. Man försummar sömn, rutiner och saker man mår bra av i längden för saker som gör en lycklig för stunden. Man tar att man bara fick fyra timmars sömn innan en jobbdag på tio. För man fick somna med näsan mot hans halsgrop och just då så är det så mycket mer värt än att få sova tillräckligt många timmar. Man börjar komma försent till saker för att man vill ha varenda jäkla sekund av det där hejdå'et, fast man egentligen hatar att komma försent.

 

Och det går veckor och månader av att man gör såhär, och när det blir som i dokumentären, att han reser jättelångt för att träffa henne tillsist så är det värt det. Men ibland är det inte så. Ibland har man gjort allt det här och väntat och väntat på sms som faktiskt aldrig kommer. På någon som tycker att du är en härlig tjej som får honom att skratta med inte så mycket mer. Och man inser att han inte uppoffrar som du, att han kanske inte känner lika mycket. Och så är det i livet, man vet det. Men det får det inte att göra mindre ont när det händer.

 

 

Ett av de tydligaste minnena ifrån en mycket tidig ungdom var en dag då jag kom hem ifrån skolan och min mamma sa att hon hade en bra och en dålig nyhet att berätta för mig. Jag valde att få höra den dåliga först eftersom att jag alltid varit oförmögen att koppla bort dåliga nyheter om jag vet att dem väntar. Den dåliga nyheten var att hon ansåg att min mobilräkning var för hög, och den bra var att jag skulle få en syster. Och då förstår ni kanske hur mycket det där med mobilräkningen rörde mig i ryggen efter det.

 

Två år tidigare hade det bara varit jag, i tio år. Och sedan kom ni, och då blev livet lite roligare.

 

Jag har ju aldrig upplevt något annat scenario, men jag har förstått att det är lite speciellt det här med att ha så pass mycket yngre syskon. Man blir så väldigt mycket storasyster. Man hämtar sina syskon hos dagmamman, eller följer med till skolan, eller torkar tårar som man kanske aldrig sett om man varit i samma ålder som dem. Det är både en för och nackdel. Ibland så kan jag sakna att ha ett syskon som tar hand om mig på det viset som jag tar hand om mina. Någon jag delar blod och gener med som kan relatera till mitt liv. Men jag vet att det kommer att komma en dag då de växer ikapp mig. Och det är lika skrämmande som fantastiskt.

 

Ett av de största privilegierna med att vara storasyster är att få vara någons förebild. Att var och varannan vecka hitta teckningar på sin säng och små lappar med texten "Till världens bästa storasyster". Och det är också det som är sorgligt med att de kommer att växa upp. - Min bror har redan börjat göra det, men jag njuter fortfarande av att få vara min systers idol. För jag är fullt medveten om att en dag om inte jättemånga år så kommer hon att inse att jag inte är någon superhjälpte. Idag kan hon titta på mig medans jag sminkar mig och lockar håret inför en utekväll, och bli överlycklig när jag frågar henne om vilken kjol jag ska ha på mig. En dag så kan hon lägga en snyggare ögonmakeup, ha högre klackar, ta en diskussion med mig - och ha rätt.

 

Min syster är bara tio år men en av de varmaste, hjärtligaste och mest generösa människorna jag vet. Man kanske ska tycka så om sin syster bara för att hon är just ens syster. Men det måste vara något extra med henne.

 

Ibland lägger jag märkte till på kort, hur hon posar likadant som mig. Hur hon slänger på exakt samma vis med håret eller hur hon använder sig av uttryck jag säger nästan dagligen. Och ni ska veta hur det värmer mitt systerhjärta.

 

Det är en fantastisk resa att dag för dag se Anton och Lovisa växa upp och bli egna individer. Skapa sig egna åsikter, personligheter och sätt att uttrycka sig på. Och jag tror att jag på riktigt blir en lite bättre människa av att få vara en förebild för dem, och att få ta hand om dem.

 

Jag skulle gå över vad eller vem som helst för er, mina älskade syskon.