Om lyckorus.
Kategori: Allmänt
Ni vet den där första dagen på året som man kan sitta i solen utan jacka och upptäcka att man inte att frös under tiden? Och vilket lyckorus det ger? Den dagen hade jag idag. Det faktum att det varit solsken har gjort hela min dag.
Känslan efter vårens första värmande solsken tycker jag går att jämföras litegrann men hur det känns när man träffat någon som har något extra, och man börjar förstå att han verkar tycka att du också har det. Och det faktumet gör saker med en som får en att sjunga med till låtar man egentligen inte gillar på radion, och le emot främlingar man möter på gatan. Det är lite samma typ av kolsyra i blodet.
Idag spenderade jag min lunch i utomhus. När jag kom in berättade någon i salongen att "Men det ska bli kallt igen nästa vecka" - en liten bit i mig dog litegrann av det faktumet. Men sedan tänkte jag lite och konstaterade att solen inte lyser mindre idag bara för att det eventuellt snart blir kallt igen.
Och så är det ju faktiskt med kärlek också. Man (eller iallafall jag) är så himla upptagen med att fundera, analysera och bryta ner varenda detalj som eventuellt skulle kunna gå fel framöver och förstöra min lycka ,för att ha tid att njuta av att det faktiskt är bra just då. Hur sjukt är inte det? Hur mycket energi har man inte slösat bort i sitt liv med att oroa sig över saker som faktiskt aldrig hände? Bara för att det kanske skiter sig senare så är jag ju inte mindre lycklig nu? Just idag? - Nej.
Min favortbloggare skrev något fint om just det där för ett tag sedan:
Om det tar slut imorgon eller när jag är hundra år, vem bryr sig, förälskelse ska man njuta av här och nu och smärtan kan man ta sen. Varför glömmer man bort att njuta av förälskelsen så ofta, alltid ska man ligga två steg före och försöka analysera vad som händer härnäst. Varför kan man inte bara skita i härnäst och skratta när man blir väckt av någon som hånglar upp en? Jag lovar här och nu att vara glad över denna förälskelse om det tar slut imorgon eller nästa vecka eller nästa år och inte grinig för att det inte blev mer. Allt sker av en orsak och nu råkar det vara så att jag får vara förälskad och skicka töntiga sms om dagarna. Det är fantastiskt.
Tycker vi ska sluta att vara så rädda för att glädjas. Alla gånger man tänkt att man inte ska ta ut något i förskott, för att man vill skydda sig själv emot besvikelse. Men so what då om man blir besviken sedan? Då får man ta det då och det värsta som hänt är att man varit glad i "onödan". Och har man aldrig förväntningar så går man miste om det fantastiska i att se fram emot saker. Det kanske blir en till dålig sommar, varje dag kanske kommer att regna bort, jag kanske är lite trasig och känner saker för någon som inte känner så för mig om några veckor. Men då tar vi det då. - Idag var det iallafall solsken. Jag känner hellre för mycket än inte alls.
"Det är ungefär som att välja mellan att alltid ha grå himmel eller välja strålande sol med risk för regn."
En bild som egentligen inte har något med den här texten att göra, men är så fin att jag dör litegrann när jag läser den.
