gabriellasofies

Det slog mig idag, hur skört livet är. Hur sårbar våran vardag är och hur lite som behövs för att rubba den, slå den i bitar och fullkomligt förgöra den.

Det är så mycket man tar förgivet, sådant som alltid funnits där och som man iskallt räknar med att man alltid kommer att ha kvar, det kommer att bli ett kallt uppvakande när något av det tas ifrån en. För det är inte en fråga om, det är en fråga om när. Jag tror att alla människor utsätts för sin beskärda del av livet så småningom, det är liksom som att man ska ta sig igenom förluster i livet. Kanske är det för att man ska lära sig att känna empati, veta hur stark man faktiskt är och utvecklas. Om inte annat så måste man tro att det är därför, annars gör det så outhärdligt ont de stunder som man drabbas.

Jag har lovat mig själv att andas mer, att försöka stanna upp ibland och faktiskt se allt det fina man har runtomkring sig. Människorna som älskar mig, hästen som trycker sitt huvud emot min axel, den friska luften vi är bortskämda med i Sverige, kunderna som kommer tillbaka, det vackra i en solig höstdag.. Allt "litet" som egentligen är så stort, större än vad vi är medvetna om.

För det är sant, det svåraste händelserna som kommer att drabba dig är inte dem som du kan göra dig beredd på, de är inte dem planerade som du har ont i magen när du tänker på, skjuter framför dig och våndas för när du ska sova.. Det svåraste händelserna kommer att överaska dig en Torsdagseftermiddag utan att du är det minsta beredd, det kommer att överumpla dig totalt, vända upp och ner på ditt liv och dem kommer att vara hänsynslösa.

Så från och med imorgon börjar vi om, vi öppnar ögonen, tar ett djupt andetag och börjar känna mer uppskattning om tacksamhet för det liv vi har skapat oss och de människor vi har i det. För inom loppet av tjugo minuter så kan livet förändras helt.
Var rädda om varandra.