gabriellasofies

Jag kan inte riktigt bestämma mig. Jag är en väldigt känslosam person. Vilket per automatik gör att man blir ganska dramatisk av sig. Det ligger i min natur att gråta och skrika. Men ändå känner jag att jag tagit ett riktigt stort chillpill mina senaste ”avslut”. Jag har inte alls gråtit ögonen ur mig och legat sömnlös i flera nätter. Men det betyder inte att det kanske inte gör ont. För det har det verkligen gjort ett par gånger… Nu snöade jag in mig på ett helt annat ämne. Ont i hjärtat, det kan man älta om en annan gång.

Tror nog de tysta avsluten är de värsta. När det inte är sagt rakt ut. Utan man bara vet. I det tysta."

Är när man kan tänka tillbaka på en period eller ett speciellt tillfälle i sitt liv och se sig själv utifrån ett yttre perspektiv, eftersom att man inte kan identifiera sig med den personen längre. Man behöver inte lägga någon värdering i om hon är bättre eller sämre än den jag är idag, om hennes val var bra eller dåliga. Man kan bara konstatera att man gått vidare till att vara någon annan nu.

Föressten hörde jag den mest fantastiska kärleksberättelsen på länge idag.

Det slog mig idag, hur skört livet är. Hur sårbar våran vardag är och hur lite som behövs för att rubba den, slå den i bitar och fullkomligt förgöra den.

Det är så mycket man tar förgivet, sådant som alltid funnits där och som man iskallt räknar med att man alltid kommer att ha kvar, det kommer att bli ett kallt uppvakande när något av det tas ifrån en. För det är inte en fråga om, det är en fråga om när. Jag tror att alla människor utsätts för sin beskärda del av livet så småningom, det är liksom som att man ska ta sig igenom förluster i livet. Kanske är det för att man ska lära sig att känna empati, veta hur stark man faktiskt är och utvecklas. Om inte annat så måste man tro att det är därför, annars gör det så outhärdligt ont de stunder som man drabbas.

Jag har lovat mig själv att andas mer, att försöka stanna upp ibland och faktiskt se allt det fina man har runtomkring sig. Människorna som älskar mig, hästen som trycker sitt huvud emot min axel, den friska luften vi är bortskämda med i Sverige, kunderna som kommer tillbaka, det vackra i en solig höstdag.. Allt "litet" som egentligen är så stort, större än vad vi är medvetna om.

För det är sant, det svåraste händelserna som kommer att drabba dig är inte dem som du kan göra dig beredd på, de är inte dem planerade som du har ont i magen när du tänker på, skjuter framför dig och våndas för när du ska sova.. Det svåraste händelserna kommer att överaska dig en Torsdagseftermiddag utan att du är det minsta beredd, det kommer att överumpla dig totalt, vända upp och ner på ditt liv och dem kommer att vara hänsynslösa.

Så från och med imorgon börjar vi om, vi öppnar ögonen, tar ett djupt andetag och börjar känna mer uppskattning om tacksamhet för det liv vi har skapat oss och de människor vi har i det. För inom loppet av tjugo minuter så kan livet förändras helt.
Var rädda om varandra.

Det slog mig nyss, att det har gått precis ett år sedan min fina mormor gick bort idag.
Ett år, 52 veckor, 12 månader, 365 dagar... Hur man än presenterar tiden så är det så sinnesjukt längesedan, men samtidigt så nyss som jag fick det så väntade samtalet, en tidig Torsdagsmorgon utanför Mc Donalds i Falun.

Ett år sedan, som jag med två veckor kvar på min frisörutbilding, slutprov och ett tempo på 110 km/h valde mellan att bryta ihop eller att bita ihop. Jag bestämde mig där och då på Mc Donalds parkering för det sistnämnda, ställde in mig på autopilot, gjorde slutproven och gick ut med bäst resultat i klassen.

Ett år sedan jag alldeles ensam (jag ville ha det så) gick igenom korridoren på äldreboendet och in i mormors rum. Tog hennes  kalla hand och pussade hennes panna. Sa tack för allt (hur tackar man någon för ett helt livs tjänster?) och gick. 

Förmodligen skulle man nog säga att jag tog det bra. Jag lät vardagen flyta på, grät på begravningen men log igen efteråt. Kanske för att det var så väntat och till och med efterlängtat. Den sista tiden så hoppades jag varje dag att min fantastiska mormor skulle få somna in, få ett avslut och slippa ha ont. Medans det var en outgrundlig sorg att hon efter 80 år på jorden avslutat sitt liv och gått vidare, så var det samtidigt en stor lättnad för hennes skull. Hon var klar. Hon hade uträttat storslagna livsverk som jag kommer att bära med mig hela mitt liv.

Jag funderade idag vad man gör såhär på "årsdagen". Jag har haft svårt att besöka hennes och morfars gravsten, det har jag endast gjort en gång under hela detta år. Inte framförallt för att det är känslomässigt jobbigt, utan kanske mest för att jag nog inte riktigt är säker på om jag tror att dem finns där. Ofta känner jag bara att jag står ensam och stírrar på en sten med mina morföräldrars namn på. Jag känner ingen närvaro, snarare en ännu starkare frånvaro. Jag har valt att tro att dem som dött finns med oss hela tiden, ibland närmare oss, ibland längre bort. Men framförallt så finns dem inom oss.

Den tacksamhet och ödmjukhet jag känner gentemot min mormor för att ha format mig ett helt liv går inte att beskriva.

Ett år har tiden byggt mellan henne och mig nu, och flera kommer det att bli. Men som texten jag valde till dödsannonsen säger "Minnen som rör vid våra hjärtan går aldrig förlorade".

Min och mormors hand några dagar innan hon gick bort, är så himla glad att jag tog den bilden.