gabriellasofies

Jag tänkte idag att det inte skulle vara värt det igen. På hur enkelt det är att avstå. På min bekymmersfria (men känslofattiga) tillvaro och kände att den är ganska bekväm ändå. Eller naturligtvis inte känslofattig, älskar mina nära till döden, men inte sådana känslor.

Har sett nära och kära som ifrån början kände samma sak som mig gå vidare, helt naturligt. Tänkt att de varit undantagsfall. Att det blir min tur igen senare. Men det har aldrig gått över, jag känner samma trötthet inför allt det där nu som jag gjorde dag 1. Har inte ens frestats, iallafall inte känslomässigt. Inser att det inte var de som var undantaget.

Det finns så många texter om krossade hjärtan, så många sånger och filmer.

Jag känner fortfarande vemod över att det inte kommer att bli som jag trodde att det skulle bli när jag var 20 år. Över att jag inte vill det längre. Över att jag ändrade mig.  Över att vi ändrade oss.

Har börjat förstå att jag inte alls är trött, jag är rädd.

Jag är rädd för att behöva se en hel livsplan gå till spillo igen, för att behöva göra någon besviken och ledsen. För att jag vet inte om jag fixar det.

Det finns många sånger om att få sitt hjärta krossat och sedan läka, komma igen och våga älska igen.

Men det skrivs inga texter om att behöva se en person man någonstans alltid kommer att älska i ögonen och berätta att man måste gå vidare nu.

Men tro mig hur ont det gör.