gabriellasofies

Vissa dagar så vaknar man med en konstig känsla i kroppen. Någonting är fel men man kan inte sätta fingret på vad, man går igenom sitt liv och tycker att det ser likadant ut, men känner ändå att allting är annorlunda.

 

 

När jag några timmar senare ligger på min säng och tänker igenom alla månader i händelseordning.. Ifrån första gången jag höll hans hand, tills idag. Och jag vid vissa minnen måste pausa en stund, när vetskapen om att de inte kommer att bli mer än just minnen kommer ikapp. Och jag facineras över det massiva mörker som sprider sig inuti, trots att det är årets första vårdag utanför.

 

 

Försöker att äta middag men ger upp när tårarna droppar i makaronerna.

 

 

Träffar vänner och orkar agera som en (visserligen något sämre variant) av mig själv korta stunder. Sedan smyger sig paniken på och jag måste vara ensam igen och låta det komma.

 

 

När jag ligger där på min säng och önskar att det gick att bedöva det, med vad som helst. Men inte kommer på något som skulle kännas mer, eller få det att kännas mindre. Och det gör som ondast när jag inser att nästa gång så kommer det att vara någon annan som får kyssa hans axlar - De axlarna.

 

 

Men mellan paniken, tomheten, ledsamheten och allt det andra så är det så mycket glädje.

- Glädje att jag fått uppleva honom.