gabriellasofies

En vän frågade varför jag inte uppdaterar min blogg så ofta. Jag har funderat lite på det och kommit fram till att det till största delen beror på att jag måste vara på humör för att kunna skriva (självklart), men att det till stor del också beror på att det är svårt att hitta något som inspirerar mig som inte är för utlämnande. Det man skriver på internet får man vara medveten om att vem som helst i hela världen kommer att kunna läsa. Och många gånger som jag har skrivit något här så känns det svindlande nära den tunna linjen mellan att vara personlig och att vara privat. Om jag ska inspireras måste jag få skriva om någonting som berör mig och ofta skulle jag vara tvungen att korsa den där linjen för att hitta det. Och då blir det lite för läskigt.

 

 

Ibland är jag nära att skriva om privata saker ändå, men det slutar alltid i utkastet eller med att jag raderar allt.

 

- Jag skulle vilja våga berätta om hur det kändes när jag med blöta kinder stod i ett rum med en målarpensel i ena handen och ett krossat hjärta i den andra.

 

- Om när man pressar undan ångest under dagarna för saker man borde vara lycklig över och vaknar av att man inte får luft på nätterna.

 

- Om hur man bestämmer sig för att inte låta sig falla en millimeter för en person, men ändå kommer på sig själv med att förlora sig i mönstret de små, små pigmentfläckarna utgör på hans axlar. Eller hur hans hår luktar på morgonen.

 

- Om stundvis komplexa föräldraförhållanden.

 

- Eller om saker som verkligen skrämmer mig.

 

Men det går inte, då kommer ni för nära.