gabriellasofies

 

 

Jag går in på min sista vecka som tjugotreåring, tänkte summera lite vad som hände under året som jag varit tjugotre:

 

- Lämnat Avesta för en tid, eller för ett liv. Vem vet vad man gör ens nästa vecka? Både så himla fantastiskt och ibland så himla jobbigt. En dag när det var lite jobbigare så sa min kloka kollega att "Det gör ont att utvecklas" och exakt så är det. Mest är allt bara roligt men ibland saknar jag min familj, mina vänner och mina djur så mycket att jag nästan går sönder.

 

- Fick den finaste boken jag läst i julas. "En man som heter Ove", läs den.

 

- Varit mentalt inställd på att sälja min fina häst, men inte gjort det.

 

- Varit kär i någon som inte var kär i mig. Aj aj. Men istället för att ha lagt allt det onda i lådor med väldigt tunga lock, så har det fått göra hur himla ont som helst ibland och tillslut så är man klar med att ha ont och kommer ut lite helare på andra sidan. Och märker att man överlevde det med. Vissa upplever det redan som tonåring och andra (jag) drabbas inte av det föränn man är 23... Men nu vet jag, att man klarar sig.

 

- Träffat fantastiskt fina människor på mitt jobb. Kan inte sluta att hänföras av alla de kunder vars liv jag får ta del av varje dag. Allt fint man får höra, om vardag, dåtid och nutid. Det är ett sant privilegie. Fick ju även lov att säga hejdå till några av mina fina stamkunder sedan flera år tillbaka när jag flyttade ifrån Avesta. Sved så pass mycket att det kom några tårar mellan varven.

 

- Haft en trasig handled och en läkare som tyckte att jag borde fundera ut en plan B med mitt liv. Tack för den. Visade sig vara en överansträngning som gick över av sig själv. Finns inget annat yrke just nu. Livets största kärlek.

 

- Har funderat så mycket. När jag var 20 så var jag så himla säker på vad jag ville göra med livet. Jag var sambo och så säker på det att jag kunnat ställa mig framför tåg och springande elefanter för oss. Jag ville så himla gärna vara vuxen. Ju äldre jag blir, ju mer förvirrad om hur livet ska vara har jag blivit. För att jag börjar att förstå hur många möjligheter det finns, och att det inte finns några rätt eller fel. Det har varit en känslomässig berg och dal bana. Nästa år hoppas jag på lite mer lugn och (sinnes)ro.

 

- Samlat på mig massor av fina stunder med mina nära och kära. För varje dag äldre jag blir så uppskattar jag dem ännu lite mer tror jag. Tack för allt älsklingar.

 

 

Avslutar med en bild om kanske det viktigaste av allt i livet:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag började jag på min fjärde vecka i Sundsvall. Fjärde. På ett vis känns det som att jag flyttade hit igår och på ett annat vis som att jag varit här så mycket längre.

 

När mina nära och kära ringde under den första veckan så sa jag ofta att det kändes konstigt "eftersom att jag inte riktigt hade något liv här". När jag lagt på luren så funderade jag på vad som verkligen definerade ett liv? Jag hade ju redan ifrån dag ett en ljus lägenhet, ett bra jobb och en fin stad. Är inte det ett liv? Kanske en del av det. Fast jag tror att jag insett att för mig så är livet de människor som jag tycker om. Och nu har jag börjat att tycka om människor häruppe med, människor som jag skrattar med om dagarna och som jag hittar på sakerna om kvällarna med. Som frågar om jag vill följa med, och som anstränger sig för att lära känna. Så himla fint med sådana människor.

Och skulle jag inte ha haft dem, så skulle kanske inte det andra heller bli så mycket värt tillslut, då skulle allt jag hade vara rutiner. Och jag tror att ju fler människor man tycker om, desto mer liv får man.

 

Och livet är kanske framförallt de människor som tycker om dig.

 

Bästa vännen som satte sig på ett tåg 40 mil hit på min första helg här, bara för att jag några dagar innan lyfte luren och erkände att jag faktiskt kände mig lite ensam.

 

 

Min sjuttonåring som ringer mig på Söndagarna och redogör allt jag vill (och inte vill) veta om vad som händer i livet när man är sjutton. Som erbjuder sig att visa min häst för kunder, bara för att han vet att jag tycker att det är jobbigt att göra det själv. På riktigt, jag skulle ta ner månen åt honom alla dagar i veckan om det behövdes.

 

 

För två veckor sedan så skrev jag ett sms till några av mina närmaste vänner om att göra ett aktivt val att försöka gå vidare, att radera massvis av sms och att släppa "tänk om".  Och jag fick novellslånga svar om stolta vänner tillbaka. Den kärleken.

 

Finns en text Michaela Forni skrivit som jag brukar läsa ganska ofta:

 

"Ibland tittar jag på mina vänner och jag tror att mitt hjärta ska flippa ur totalt, alltså verkligen flippa ur, över glädjen jag känner när jag tittar på dem. Och jag slås av en så viktig insikt varje gång detta sker. Att denna kärlek är precis lika stark som kärleken till en partner, vilket får mig att känna en trygghet och en ro över vad jag faktiskt har i mitt liv. Människor jag känner så starkt för. De personerna som jag på min dödsbädd kommer att tänka tillbaka på och minnas hur de gjorde mitt liv värt att leva. Min andra familj."

 

 

 

 

Idag är det fyra veckor sedan jag skrev om årets första vårdag.

 

Ibland är det en evighet och ibland är det igår.

 

I en av mina favoritbloggar har läsare skrivit in om det finaste som hänt dem den senaste månaden i kommentarsfältet. Och mellan alla historier om fina möten, kärleksförklaringar och kyssar i gatuhörn så finner jag den enkla raden i mitten helt fantastiskt. Ibland är inte det finaste som händer oss att vara med någon. Ibland är det att lära sig att vara utan någon.

 

En Onsdag i vintras satt jag mittemot en av mina bästa vänner på ett fik och hon frågade mig om staden eller jobbet vägde tyngst i mina framtidsplaner, innan jag ens hunnit reagera på vad jag sa så hade jag svarat jobbet.

 

Och inom några veckor efter det så hade jag tackat ja till ett jobb i en stad som jag aldrig funderat på att bo i. Och nu handlar det bara om dagar innan jag ska byta Dalarnas län emot Västernorrlands.

 

Och jag har ju aldrig varit bra på att säga Hejdå och sådant, men nu måste jag göra det varje dag. Och jag tycker att det är lite jobbigt att känna, fast jag alltid hävdat att jag hellre känner för mycket än inte alls. Men jag har faktiskt verkligen gillat mitt jobb, mina kollegor och mina arbetsuppgifter. Ända sedan Oktober 2010 då jag började, så har det varit lite som hemma.

 

Ungefär två tredjedelar av dem som får höra om min nya stad frågar om jag väljer att flytta uppåt för kärleken? - Ironin i det.

Men det har varit ganska enkelt ändå, att kunna fokusera all saknad och separationsångest till en person under några veckor. Och när det har känts som mest så har allt annat slutat att kännas.

 

Man har sluppit fundera på att det snart kommer att vara massvis av mil emellan mig och dem jag tycker om (alla utom en person, och en person är iallafall hundra procent fler än ingen). Jag har kunnat hantera det genom att fylla bokningslistorna på jobbet och att aldrig riktigt hinna fundera på det. Men nu är det snart Lördag och det går inte att trycka bort längre.

 

Och jag rycks hela tiden emellan att vara så himla, himla lycklig och förväntansfull och att vara livrädd och ha en brutal separationsångest.

 

Men jag vill ju det här, och människor säger till mig att det kommer bli lättare så fort jag åker. Och att det kommer att göra lite mindre ont i hjärtat också, med trettio mils distans. Och jag hoppas att ni har rätt, om båda sakerna. 

 

För det är ju kanske inte någon stor grej egentligen, folk flyttar ju halva världen ifrån sina familjer och vänner och hästar och farföräldrar hela tiden. Och växer av det.

 

Har lyssnat på den här oräkneliga antal gånger de senaste månaderna:

 

 

 

Fast jag har så himla många roliga och spännande saker som ska hända inom det närmaste, så har jag ju den senaste tiden inte riktigt känt att livet varit solsken och regnbågar. Men härom kvällen när jag gick igenom mitt fotoalbum i mobilen så hittade jag så himla många bilder som är tagna när livet varit det, och när jag tittat på dem så kändes allting lite lättare. För man får ju inte glömma bort det, att livet egentligen och oftast är väldigt, väldigt fint om man väljer att se det.

 

Jag tänkte bjuda på några som får mig att må bra:

 

Vissa dagar så vaknar man med en konstig känsla i kroppen. Någonting är fel men man kan inte sätta fingret på vad, man går igenom sitt liv och tycker att det ser likadant ut, men känner ändå att allting är annorlunda.

 

 

När jag några timmar senare ligger på min säng och tänker igenom alla månader i händelseordning.. Ifrån första gången jag höll hans hand, tills idag. Och jag vid vissa minnen måste pausa en stund, när vetskapen om att de inte kommer att bli mer än just minnen kommer ikapp. Och jag facineras över det massiva mörker som sprider sig inuti, trots att det är årets första vårdag utanför.

 

 

Försöker att äta middag men ger upp när tårarna droppar i makaronerna.

 

 

Träffar vänner och orkar agera som en (visserligen något sämre variant) av mig själv korta stunder. Sedan smyger sig paniken på och jag måste vara ensam igen och låta det komma.

 

 

När jag ligger där på min säng och önskar att det gick att bedöva det, med vad som helst. Men inte kommer på något som skulle kännas mer, eller få det att kännas mindre. Och det gör som ondast när jag inser att nästa gång så kommer det att vara någon annan som får kyssa hans axlar - De axlarna.

 

 

Men mellan paniken, tomheten, ledsamheten och allt det andra så är det så mycket glädje.

- Glädje att jag fått uppleva honom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Man kan springa på någon man inte sett på länge, på en krog man egentligen inte ens var pepp att gå till just den kvällen, och se den personen på ett nytt vis.

 

Man kan intala sig att man har kontroll på hur man känner, eftersom att man ändå tänkt att lämna den här staden snart.

 

Man kan lära sig vad han skrattar åt, vilken musik han gillar och hur den lilla ytan mellan hans nyckelben och hals luktar på morgonen.

 

Man kan inse sig besegrad av sig själv, att man tappat all den där kontrollen och att det är skitsamma vart man ska flytta sen.

 

Man kan förälska sig i någons axlar, ett sätt att tala på och i hår som skiftar färg i solen.

 

 

Men man kan inte alltid få den man vill ha.

 

 

 

 

 

 

Hittade en sådan där lista man brukar fylla i när inspirationen inte riktigt vill infinna sig.

 

Tio saker jag tycker om:

- När mina utflyttade vänner kommer hem under högtider och alla träffas och pratar hysteriskt i munnen på varandra, skrattar så mycket att man måste sminka om sig efteråt och man bara känner att det är så här livet ska vara.

- Böcker och välskrivna texter.

- Lana Del Rey

- När människor berättar om deras stora kärlek, och gnistan de har i ögonen under tiden.

- När man får en puss i nacken när man är precis några sekunder ifrån att somna.

- Att galoppera riktigt fort och glömma allting annat för en liten stund.

- Att äta frukost tillsammans med min familj och skratta medans frukosten urartar i MusikQuiz, hysterisk dans, eller mest bara urartar överlag.

- När man tvättat håret, fönat det noga och gjort stora lockar i det. Och det känns helt perfekt.

- Dricka rödvin och prata om livet. Helst samtidigt.

- Människor som får en att skratta.

 

- När man längtar och längtar efter våren och vaknar upp till ännu mer snö.

- Det gnisslande ljudet av när någon tar i ballonger.

- När saker är alldeles för ouppstyrda.

- Smärtan i tårna när man ställer sig i duschen efter att ha spenderat timmar i tunna ridstövlar mitt i vintern.

- Att inte kunna sova när man vet att man ska gå upp jättetidigt.

- Att laga mat ensam.

- När man måste tacka nej till roliga saker för att man är för trött och måste vila.

- Att säga hejdå.

- När man vaknar på dåligt humör och allt bara är helt fel, av ingen anledning alls.

 

Michaela Forni

Dasha Girine

Sandra Beijer

Petra Tungården

Fredrik Backman

Isabella Löwengrip

Jenny Johansson

Linn Rudh

 

- Bo i samma stad som alla mina vänner ( troligtvis helt orealistisk dröm men ändå).

- Bo i ett varmare land. För en tid, eller för ett liv.

- Bli gammal brevid någon jag älskar och skrattande barnbarn.

- Ha en Labrador och en vit häst.

- Köpa en Michael Kors klocka i roséguld (måste ske snart pga. blivit hjälplöst förälskad i den).

- Våga satsa lite mer för att vinna lite mer.

- Fortsätta att upptäcka magiska böcker och textstycken som tar andan ur en för en liten stund.

 

 

 

 

- Att utvecklas i mitt jobb.

- Att se min 16åring konkurera med allt bättre ryttare. (Kan inte följa med på tävling längre eftersom att jag gråter varje gång han hoppar felfritt).

- Påskhelgen då jag ska frossa i mina uvänner i flera dagar.

- Att det ska bli vår.

 

- Jag bestämde mig för att Avesta alltid står kvar och för att det är dags att se någonting annat.

- Min bästa vän tog sin examen.

- Jag hittade en ny författare som skriver direkt magiskt.

(Har ju inte gått så lång tid på det här året än).

 

 

 

 

 

 

Ni vet den där första dagen på året som man kan sitta i solen utan jacka och upptäcka att man inte att frös under tiden? Och vilket lyckorus det ger? Den dagen hade jag idag. Det faktum att det varit solsken har gjort hela min dag.

 

Känslan efter vårens första värmande solsken tycker jag går att jämföras litegrann men hur det känns när man träffat någon som har något extra, och man börjar förstå att han verkar tycka att du också har det. Och det faktumet gör saker med en som får en att sjunga med till låtar man egentligen inte gillar på radion, och le emot främlingar man möter på gatan. Det är lite samma typ av kolsyra i blodet.

 

Idag spenderade jag min lunch i utomhus. När jag kom in berättade någon i salongen att "Men det ska bli kallt igen nästa vecka" - en liten bit i mig dog litegrann av det faktumet. Men sedan tänkte jag lite och konstaterade att solen inte lyser mindre idag bara för att det eventuellt snart blir kallt igen.

 

Och så är det ju faktiskt med kärlek också. Man (eller iallafall jag) är så himla upptagen med att fundera, analysera och bryta ner varenda detalj som eventuellt skulle kunna gå fel framöver och förstöra min lycka ,för att ha tid att njuta av att det faktiskt är bra just då. Hur sjukt är inte det? Hur mycket energi har man inte slösat bort i sitt liv med att oroa sig över saker som faktiskt aldrig hände? Bara för att det kanske skiter sig senare så är jag ju inte mindre lycklig nu? Just idag? - Nej.

 

Min favortbloggare skrev något fint om just det där för ett tag sedan:

 

Tycker vi ska sluta att vara så rädda för att glädjas. Alla gånger man tänkt att man inte ska ta ut något i förskott, för att man vill skydda sig själv emot besvikelse. Men so what då om man blir besviken sedan? Då får man ta det då och det värsta som hänt är att man varit glad i "onödan". Och har man aldrig förväntningar så går man miste om det fantastiska i att se fram emot saker. Det kanske blir en till dålig sommar, varje dag kanske kommer att regna bort, jag kanske är lite trasig och känner saker för någon som inte känner så för mig om några veckor. Men då tar vi det då. - Idag var det iallafall solsken. Jag känner hellre för mycket än inte alls.

 

 

 

"Det är ungefär som att välja mellan att alltid ha grå himmel eller välja strålande sol med risk för regn."

 

 

 

 

Tänker gå över den där tunna linjen om vad som egentligen är att släppa för nära idag, skitsamma, det är då det känns mest.

 

Jag tittade på den här superfina dokumentären http://www.svtplay.se/video/990587/forsta-storsta-karleken tidigare imorse, grät hejdlöst i slutet och kunde egentligen inte förstå varför. Sedan tittade jag en gång till och insåg att jag kände igen varenda scenario. Jag tror att samtliga mina tjejkompisar varit den där tjejen någon gång. Man han överanalyserat kramar, blickar och sms. Man har brutit ner dem i molekyler för att kunna gå igenom bit för bit. Man gör det fortfarande, fast man är 23 år och vet att man överlever att ha brutalt ont i hjärtat. Att man kommer igen.

 

Det där väntandet. På ett samtal, på ett sms som aldrig kommer, på något. Det kan pågå i dagar och i efterhand minns man knappt vad man gjorde under de där dagarna som man väntade, bara att man gjorde det. Hela tillvaron är beslöjad av en grå matta och ingenting är roligt, för man tror att det är över. Sen kommer det där sms'et och plötsligt ser man regnbågen. Eller ja, ni fattar. Man går ifrån att vara så jäkla nedstämd och less till att vara så himla lycklig på bara några sekunder. Och just de där sekunderna så tänker man att det var värt att vänta, då har man glömt bort att all mat smakade som havregrynsgröt och att man inte skrattat på fyra dagar. 

 

Man börjar spela på marginaler. Man försummar sömn, rutiner och saker man mår bra av i längden för saker som gör en lycklig för stunden. Man tar att man bara fick fyra timmars sömn innan en jobbdag på tio. För man fick somna med näsan mot hans halsgrop och just då så är det så mycket mer värt än att få sova tillräckligt många timmar. Man börjar komma försent till saker för att man vill ha varenda jäkla sekund av det där hejdå'et, fast man egentligen hatar att komma försent.

 

Och det går veckor och månader av att man gör såhär, och när det blir som i dokumentären, att han reser jättelångt för att träffa henne tillsist så är det värt det. Men ibland är det inte så. Ibland har man gjort allt det här och väntat och väntat på sms som faktiskt aldrig kommer. På någon som tycker att du är en härlig tjej som får honom att skratta med inte så mycket mer. Och man inser att han inte uppoffrar som du, att han kanske inte känner lika mycket. Och så är det i livet, man vet det. Men det får det inte att göra mindre ont när det händer.

 

 

Ett av de tydligaste minnena ifrån en mycket tidig ungdom var en dag då jag kom hem ifrån skolan och min mamma sa att hon hade en bra och en dålig nyhet att berätta för mig. Jag valde att få höra den dåliga först eftersom att jag alltid varit oförmögen att koppla bort dåliga nyheter om jag vet att dem väntar. Den dåliga nyheten var att hon ansåg att min mobilräkning var för hög, och den bra var att jag skulle få en syster. Och då förstår ni kanske hur mycket det där med mobilräkningen rörde mig i ryggen efter det.

 

Två år tidigare hade det bara varit jag, i tio år. Och sedan kom ni, och då blev livet lite roligare.

 

Jag har ju aldrig upplevt något annat scenario, men jag har förstått att det är lite speciellt det här med att ha så pass mycket yngre syskon. Man blir så väldigt mycket storasyster. Man hämtar sina syskon hos dagmamman, eller följer med till skolan, eller torkar tårar som man kanske aldrig sett om man varit i samma ålder som dem. Det är både en för och nackdel. Ibland så kan jag sakna att ha ett syskon som tar hand om mig på det viset som jag tar hand om mina. Någon jag delar blod och gener med som kan relatera till mitt liv. Men jag vet att det kommer att komma en dag då de växer ikapp mig. Och det är lika skrämmande som fantastiskt.

 

Ett av de största privilegierna med att vara storasyster är att få vara någons förebild. Att var och varannan vecka hitta teckningar på sin säng och små lappar med texten "Till världens bästa storasyster". Och det är också det som är sorgligt med att de kommer att växa upp. - Min bror har redan börjat göra det, men jag njuter fortfarande av att få vara min systers idol. För jag är fullt medveten om att en dag om inte jättemånga år så kommer hon att inse att jag inte är någon superhjälpte. Idag kan hon titta på mig medans jag sminkar mig och lockar håret inför en utekväll, och bli överlycklig när jag frågar henne om vilken kjol jag ska ha på mig. En dag så kan hon lägga en snyggare ögonmakeup, ha högre klackar, ta en diskussion med mig - och ha rätt.

 

Min syster är bara tio år men en av de varmaste, hjärtligaste och mest generösa människorna jag vet. Man kanske ska tycka så om sin syster bara för att hon är just ens syster. Men det måste vara något extra med henne.

 

Ibland lägger jag märkte till på kort, hur hon posar likadant som mig. Hur hon slänger på exakt samma vis med håret eller hur hon använder sig av uttryck jag säger nästan dagligen. Och ni ska veta hur det värmer mitt systerhjärta.

 

Det är en fantastisk resa att dag för dag se Anton och Lovisa växa upp och bli egna individer. Skapa sig egna åsikter, personligheter och sätt att uttrycka sig på. Och jag tror att jag på riktigt blir en lite bättre människa av att få vara en förebild för dem, och att få ta hand om dem.

 

Jag skulle gå över vad eller vem som helst för er, mina älskade syskon.

 

Igår fick min farmor berätta (för ungefär den tjugoförsta gången i ordningen) om hur det gick till när hon och farfar träffades. Jag älskar old-style romantik och den är min favorit bland historier om kärlek. Jag har fått några fina berättade för mig. Ibland brukar jag fråga människor om de inte kan berätta hur det gick till när de träffade den person som ligger dem närmast hjärtat och det är lika fantastiskt varje gång.

 

Har samlat på mig en uppsjö bilder av den här typen på senare tid, finaste som finns.

 

 

 

 

 

 

 

Det finns den typen av kyssar som man får av någon man knappt minns namnet på, en sen utekväll på något random uteställe, och som man glömmer sedan.

 

Sen finns det den typen då det känns som att någon öppnar en ventil i magen och släpper in en hel trädgård fjärilar. Den typen då man måste hålla lite hårdare i hans axlar för att knäna kanske viker sig annars.

 

Jag hade nästan glömt bort dem, men det är den typen som räknas.