Det här är nog egentligen ännu en kärleksförklaring, jag har märkt att det gärna blir sådana när jag ska uttrycka mig i text numera. Men det finns väl något fint i det med.

Jag pratade med en av mina bästa vänner sedan massor av år tillbaka ikväll. En av de vänner som vet allting om mig. En av dem som jag ringer när jag gjort någonting bra som jag är stolt över, men som jag även delar med mig av det jag har ångest för när jag vaknar efter en inte helt okej festkväll, eller när jag gjort någon annan besviken.
Det är en direkt fantastisk känsla att veta att det finns några människor som älskar mig villkorslöst för både mina bra och mina sämre sidor. Och att de finns människor som jag i min tur älskar trots, eller kanske just för, allt jag vet.

Vi pratade i vilket fall om kärlek idag. Jag sa att jag tycker att det är läskigt när en annan människa kan påverka hur man mår, så enkelt och så omfattande. För det tycker jag, det är frestande att aldrig släppa in någon eftersom att man vet vilka konsekvenser det ger ens person om den människan inte vill finnas kvar i ens liv längre, eller om man själv slutar att vilja. Men jag vet även att om man inte är beredd att riskera det, så förtjänar man inte allt det fina som kärlek kan ge heller. Precis det här sa min vän till mig ikväll, att man måste bita ihop, våga och orka fast man egentligen inte orkar.

För bara några månader sedan var det ombytta roller, då var det han som var trasig och jag som fick plocka upp bitar av min älskade vän och försöka att sätta ihop honom igen. Vi var flera som hjälptes åt.
Och nu är han så hel att han kan berätta för mig att man måste satsa för kärlek, förstår ni hur stort det är?

Det är just det där som gör att man vågar gå lite utanför ramarna ibland, oavsett om det gäller en kärlek, ett nytt jobb, att våga sätta en gränser eller vad det nu kan vara. Vetskapen att om det skiter sig och jag går sönder, så kommer jag att plockas upp och sättas ihop igen. Att oavsett vad som drabbar mig så har jag en liten familj av människor som jag kanske inte delar blod med, men så otroligt mycket kärlek. Sedan har jag även en biologisk familj som betyder allting i hela världen. Och utöver det så kan egentligen allting annat kvitta.

Det är stunderna som räknas.
När jag tar en promenad med min bästis som flyttat till en annan stad och jag inte träffar varje dag länge. När vi ses och jag tänker att det här måste vara det närmaste man kan komma att ha en syster som biologiskt egentligen inte är ens syster.

Eller när jag pratar med min vän som sitter i Spanien och vi löser vardagliga problem över skype som om hon skulle setat precis brevid, för att hon är lika nära i hjärtat som hon var när hon faktiskt satt brevid.

När jag tagit upp kontakten med en vän jag inte umgåtts med på länge och inser att vi alltid kommer att veta vart vi har varandra.

Eller när jag äter glass med min 16 åriga killkompis som jag i teorin inte borde ha något gemensamt med utöver hästar, men som är en av dem som förstår mig bäst i hela världen och jag har som mest utbyte av att umgås med.


Tack mina hjärtan för att ni får mig att våga ibland. Jag älskar er.