Som så många andra gånger när jag befinner mig i en krävande period och egentligen är helt slut om kvällarna så kan jag inte sova. Fantastiskt fenomen som leder till att jag är snudd på medvetslös när klockan ringer på morgonen.
Började kvällen med att se på Top Model, då var jag ganska trött och hade förmodligen somnat enkelt, men då började jag istället att prata med en av mina bästa vänner i telefonen. Jag är i en sjukt emotionell fas just nu (mer om det i ett tidigare blogginlägg) och känner massor av känslor åt båda hållen varje dag. Så efter att vi lagt på efter en timme kom jag att tänka på hur mycket jag älskar den här människan och hur glad jag är att sedan nästan tio år tillbaka ha honom som en av mina närmsta vänner. Efter det var jag ju pigg igen.
Hamnade på en gammal blogg jag skrev mer eller mindre aktivt förut, men som jag bara avslöjade för en enda person att den fanns, för jag vågade inte låta någon annan läsa det jag skrev (otroligt roligt att gå tillbaka och se vad jag funderade på för fem år sedan). Hittade en text som jag glömt att skrivit och faktiskt förvånades över eftersom att jag sällan vill prata om det alls. Den handlade om en olycka jag var med om när jag var tolv år och som hade en tråkig utgång för mina händer (mina händer var en misär av brutna fingar som slagits ur led åt olika håll redan innan det här).
"Sedan följde många månader med sjukhusbesök för att lägga om fingret tills det läkte ihop. Allt jag minns av det är ett suddigt sjukhusrumstak, det var suddigt av tårarna för jag grät varje gång."
